Adam Cwejman: Därför kan jag inte respektera S trots att jag vill

Annika Strandhäll och Morgan Johansson förmörkar hela den socialdemokratiska politiska gärningen.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det finns mycket att vara tacksam över när det kommer till den socialdemokratiska rörelsen. Från rösträttens och den moderna välfärdsstatens utformning, till kampen mot politiska extremer från både vänster och höger.

Men det är inte bara historiska förtjänster som kan läggas på socialdemokratins konto. När Västvärlden under 1990-talet utsattes för stora ekonomiska förändringar, framdrivna av konkurrens från Asien och den gamla industrins minskade lönsamhet, var det i stor utsträckning socialdemokrater i länder som Sverige, Nya Zeeland och Storbritannien som lotsade samhällen genom ekonomiska svårigheter.

Pragmatism, framåtskridande, förhandlingar med såväl liberaler som konservativa – från de första socialförsäkringarna till modern skattepolitik – socialdemokrater har varit centrala i framväxten av det moderna samhället. Den här gärningen är förstås inte fläckfri, men vilken politisk rörelse kan skryta om att vara det?

ANNONS

När man minns allt detta och samtidigt inser att socialdemokratin även i denna tid spelar en central roll i Västvärlden, blir det alltmer plågsamt att se hur delar av den sittande S-regeringen försvarar sitt maktinnehav och förhåller sig till landets politiska opposition.

Statsråden Annika Strandhäll och Morgan Johansson utgör i det offentliga samtalet två av de mest polariserande och destruktiva rösterna som går att finna. Det finns inget lumpet skamgrepp som befinner sig under deras nivå, ingen historisk liknelse som är för absurd eller långsökt.

Samtidigt som statsminister Magdalena Andersson svävar ovan molnen, utan att smutsa ned sina händer, spelar hennes mest röststarka hantlangare, Johansson och Strandhäll, rollen av skitkastare. Från dem kommer en strid ström av anklagelser och observationer på Twitter på en närmast trumpsk nivå.

Dubbelheten i detta är kanske än mer provokativ än själva innehållet i Strandhälls och Johanssons angrepp på exempelvis Liberalerna. Socialdemokraterna själva står för en restriktiv invandringspolitik, öppnar för idén om att begränsa antalet utrikesfödda i vissa stadsdelar och är numera anhängare av språktest och Natomedlemskap. Det finns skillnader mellan Socialdemokraternas och borgerlighetens politik på dessa områden. Men den kan bäst beskrivas som en skillnad i grad, inte art.

ANNONS

Alla dessa omsvängningar politiskt förblir okommenterade av Socialdemokraterna själva. De framställs som nödvändiga och naturliga. Motiverade av förändrade omständigheter i samhället.

Men under hela den tid som föregick dessa omsvängningar, och även samtidigt som de äger rum, har Johansson och Strandhäll, så ofta det bara går anklagat den borgerliga oppositionens partier för fascism, nazism och främlingsfientlighet när de närmat sig liknande ståndpunkter.

Man blir förstås fundersam. Tror de själva på anklagelserna? Gör statsminister Magdalena Andersson det? Om det nu är så att Liberalerna kommer medverka till fascismens segertåg i Sverige genom att ge stöd till en regering som i sin tur är beroende av förhandlingar med SD, borde inte Andersson tala om detta i precis varje vaken stund?

Eller så är det så att Socialdemokraterna själva inte tror på dessa observationer men förstår att de ger effekt. De begriper att det skapar rädsla, grumlar sikten, bekräftar folks värsta oro: Att vi verkligen befinner oss i ett parallellt 1930-tal.

Det är en sorts kognitiv dissonans väljarna ställs inför. Å ena sidan: S omprövar sin migrations- och integrationspolitik. Samtidigt: Varje försök att göra detsamma bland de borgerliga partierna anklagas för att ha ondskefulla motiv. Hela den socialdemokratiska gärningen förmörkas av den här dubbelheten.

ANNONS

Jag vill så gärna vara uppfylld av respekt för den socialdemokratin och dess ständiga förmåga till anpassning till en förändrad samtid. Men så ser jag Annika Strandhälls och Morgan Johanssons politiska hantverk och inser att den polarisering som de själva varnar för utgör ett av deras främsta verktyg.

Socialdemokraterna i Sverige kan välja bort den här cyniska taktiken. Deras politik och lösningar på våra gemensamma samhällsproblem kan stå på egna ben. De behöver inte hitta på, ljuga eller överdriva vad en M-ledd regering skulle innebära. Statsminister Magdalena Andersson skulle, om hon bara ville, kunna ingjuta den offentliga debatten med en nivå av anständighet som vi är i stort behov av.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS