Banker fyller en paradoxal roll på marknaden. De hör, jämte möjligtvis olje- och vapenföretag, till det fåtal bolag som skördar mest framgångar i kristider. När Riksbankens styrränta går upp kan bankerna tjäna massvis med pengar. När hushållen förlorar ökar bankernas vinster.
Det är därför inte särskilt förvånande att Socialdemokraterna i sin vårändringsbudget föreslår en bankskatt. Den sägs vara tillfällig (vilket skatter sällan är) och beskattar ”den del av bankernas räntenetton, det vill säga den vinst som uppstår då ränteintäkterna överstiger räntekostnaderna, som överstiger ett historiskt genomsnitt”.
Det är en skatt som riktar in sig på bankernas enklaste vinster. Dessa håvar de in eftersom de utnyttjar en så kallad arbitrageskillnad mellan Riksbankens utlåningsränta och bankernas inlåningsränta på sparkonton, alltså räntenettot.
Bankerna kan vara trygga i att en stor andel av deras kunder låter pengarna ligga kvar på lönekonton och i sparkonton med låg ränta, samtidigt som de passivt accepterar höjda räntor.
Den här trygga situationen för bankerna beror på att svenskar inte har något rimligt alternativ till deras bolån och lönekonton. Man är kund hos storbankerna för att man alltid har varit det och skillnaderna i tjänsteutbud eller bolåneräntor bankerna emellan är små.
Bankerna tjänar inte stora pengar för att de erbjuder en innovativ och lockande tjänst, utan för att de har en privilegierad position på marknaden. Och den här positionen vill de förstås behålla.
Därför svarar exempelvis SEB på S-förslaget med att om ”kostnader tillförs” (läs: en bankskatt) så kommer det ”att leda till dyrare lånekostnader för hushåll, företag och kommuner”.
Även om tanken med en bankskatt egentligen är god, eftersom den riktar sig mot ett oligopol av trötta storbanker, så är den inte särskilt ändamålsenlig. SEB förklarar öppet vad som blir konsekvensen: staten får visserligen några miljarder i extraintäkter, men det är låntagarna, inte bankerna, som tar huvuddelen av notan.
Mer intressant är att S i sin vårändringsbudget även föreslår att den statliga banken SBAB ska få ett utökat mandat att konkurrera på bolånemarknaden och dessutom erbjuda lönekonton till sina kunder. I dagsläget tillhandahåller SBAB bara sparkonton och inga bankkort och deras bolån ligger på ungefär samma nivå som storbankerna.
Det här är egentligen betydligt mer intressant och betydelsefullt om man irriterar sig på att bankerna tjänar pengar på höjda styrräntor. Problemet på bankmarknaden i dag är att det saknas konkurrenskraftiga alternativ till storbankerna om man både vill ha lönekonto, banklån och bankkort.
De svenska storbankerna är varken innovativa eller särskilt utvecklingsbenägna, så de fortsätter som de alltid har gjort: tjäna pengar på bolånemarknaden och förutsägbarheten i att folk inte kan eller orkar lämna dem. Det här är inte en fungerande och konkurrensutsatt marknad.
För den som vill investera i fonder och aktier finns vid det här laget redan en rad framgångsrika banker som erbjuder både lägre avgifter och smidigare gränssnitt än de traditionella storbankerna. Det har skett många innovationer inom privatfinans de senaste decennierna. Men dessa banker utgör enbart ett komplement, inte en ersättning, för de gamla storbankerna.
Skulle SBAB få ett utökat uppdrag att hålla sig närmare styrräntans nivåer och samtidigt leverera enkla kontotjänster så tvingas storbankerna faktiskt att förändras och erbjuda något som kunderna är villiga att betala för frivilligt. Det är betydligt smartare än en bankskatt.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
