Suzanne Osten var inte en sådan person som skulle dö. Det kommer hon inte heller att göra. Aldrig. Inte med den rikhaltiga, nyskapande kulturella produktion hon lämnar efter sig, både inom teaterns och filmens fält. Som två kommunicerande kärl använde hon dem.
Ständigt hämtade hon inspiration ur sitt eget liv och bearbetade inte minst relationen till mamma Gerd – filmkritikern, författaren och regissören – som under perioder var psykiskt sjuk. En uppväxt som formade Suzanne Osten, och gav oss lysande filmer som ”Mamma” (1982) och ”Flickan mamman och demonerna” (2016).
Oförtröttligt stod hon på barnets sida. Jag minns våra många berikande samtal och hur upprörd hon var – snudd på omskakad – över den debatt som uppstod i samband med premiären av just ”Flickan mamman och demonerna”. En spökhistoria om uppväxten som av statens medieråd fick 15-årsgräns – och alltså blev barnförbjuden.
Bara två år tidigare hade Suzanne Osten av Filminstitutet utsetts till Sveriges första filmambassadör med uppdrag att verka för främjandet av just barnfilm, och för att utveckla en mer realistisk, verklighetsnära barn- och ungdomsfilm. Nu bedömdes hennes eget filmiska verk vara för realistiskt – och skrämmande.
På ett uppfriskande sätt osäkrade hon vårt berättande, och hon kommer alltid att förbli en pionjär
Först efter beslutsamt krigande mot myndigheterna fick regissören rätt i sak, och åldersgränsen sänktes till 11 år.
Sådan var hon Suzanne Osten – stridbar och oerhört verbal. Få kunde som hon argumentera för sin sak.
Hon ville ju att just barn – gärna tillsammans med vuxna – skulle få se och fundera över – kanske också spegla sig i – känslan när ens förälder beter sig oförutsägbart. Kanske till och med skrämmande. När allt inte är bara frid och fröjd.
I filmen får vi följa flickan sjuåriga flickan Ti som bor ensam med sin psykiskt instabila mamma. Själv var Suzanne Osten åtta när hon bodde med mamma Gerd i den stora lägenheten på Essingen.
Efter den starka debuten med ”Mamma” kom Guldbaggebelönade ”Bröderna Mozart” där Suzanne Osten fokuserar på den konstnärliga processen och dess vedermödor, och leker med formen för teater och film.
På 1990-talet väckte hon också internationell uppmärksamhet med politiska filmer som ”Skyddsängeln” och ”Tala! Det är så mörkt”, den senare om ett möte mellan en judisk läkare och en skinnskalle.
In i det sista fick Suzanne Osten också utlopp för sin smittande humor, som hon visat prov på i verk från ”Livsfarlig film” (1988) till ” Wellkåmm to Verona” (2006). Vid tidpunkten för sin död filade hon på ”Love duet”, en kommande självbiografisk komedi där hon tänkte leka med genikulten kring Ingmar Bergman.
Den Hedersguldbagge hon fick kom sent. Ändå hade hon nog hellre velat få finansiellt stöd för ”Love duet” – den filmidé som kom att bli hennes sista.
Jag har sällan mött en lika energisk och passionerad person som Suzanne Osten, som oavbrutet brann för kultur. Från kulturpolitik – till repetitionerna av den film eller pjäs hon för dagen var engagerad i. På ett uppfriskande sätt osäkrade hon vårt berättande, och hon kommer alltid att förbli en pionjär.
