Flickan, mamman och demonerna är Suzanne Ostens första film på tio år. Här lär vi känna 7-åriga flickan Ti som bor ensam med sin psykiskt instabila mamma Siri i en stor lägenhet i centrala Stockholm. Mamman är en stolt yrkeskvinna, välklädd, professionell och respekterad, men ser allt oftare otäcka, hotfulla demoner överallt som beordrar henne att utföra destruktiva handlingar.
Mamman barrikaderar sig inne i den av containerfynd allt mer överbelamrade bostaden tillsammans med dottern, som vanvårdas, inte får mat och ibland inte ens beviljas toalettbesök.
Regissören vet precis hur det känns. Som åttaåring bodde hon ensam med sin mamma, filmaren och filmkritikern Gerd Osten, i en stor lägenhet på Essingen. Ofta fick hon tigga till sig mat på krita. Det var alltid svårt att veta vilken sinnesstämning mamman befann sig i, och det gällde att "värna de lyckliga stunderna".
– När det inte var fullt så lyckligt gick jag ut. Jag tog mig ut, i staden och då var jag verkligen "all over the place", berättar Suzanne Osten.
Ofta sov hon över hos kamrater, och som barn förstod hon aldrig att hennes mamma var schizofren. Visst var det läskigt när mamman var arg, men när hon var paranoid och Suzanne blev förhörd lärde hon sig snart – precis som Ti i filmen – att manipulera sig ur situationen. På så sätt erövrade hon både språk, självständighet och stark självkänsla. Så "särskilt bra saker kom ändå ur dessa situationer", som hon minns det.
– Jag har inte varit med om precis allt som skildras i filmen, men jag kan garantera att varje scen är upplevd av någon och sann. Att leva i verkliga livet med en person som har ångest kan vara mycket värre än så här. Skillnaden mellan det, och en film på 90 minuter, är stor.
En debatt har blossat upp kring filmen, med sitt på en gång realistiska och surrealistiska uttryck. Enligt Statens medieråd, som satt 15-årsgräns, är vissa scener för otäcka för barn, och bedöms kunna medföra stark rädsla och oro.
– Men jag är inte någon som överger någon: varken flickan eller mamman. Jag ville verkligen rädda kärleken i den här historien, liksom rädda föräldern åt barnet. Visa att mamman kan vara upp och ner: både vacker och ful, hemsk och kärleksfull, uppfiningsrik och helt världsfrånvänd. Läskig, auktoritär och rolig på en gång.
Filmen, med biopremiär på fredag, bygger på Suzanne Ostens självbiografiska bok Flickan, mamman och soporna från 1998 som i samma veva även sattes upp som teaterpjäs på Unga Klara. Pjäsen har spelats i 15 år, även internationellt översatt till tyska, franska och engelska. Suzanne Osten är väl förtrogen med den unga publikens reaktioner. Inför filmens premiär har hon ändrat en del efter önskemål från testpublik: ett par läskiga ögon togs till exempel bort och lite musik. Vad som skrämmer barn är så individuellt, menar Osten, så det går inte att säga att vissa scener skulle vara särskilt otäcka rent generellt eller skadliga.
För Esther Quigley som syns i huvudrollen som Ti, var det absolut läskigaste under inspelningen när hon spelade mot en mamma som inte svarade.
– Jag funderade i femtio år innan jag gav mig i kast med att göra den här filmen. Min lösning blev att berätta en spökhistoria, där demonerna är överdrivna som zombier i sin sminkning. Jag gjorde sjukdomen till en spökhistoria så att barnen aldrig behöver möta den direkt.
Fotnot: Läs mer om Flickan, mamman och demonerna på GP Kultur, samt mer om Gerd och Suzanne Osten på Filminstitutets nya sajt nordicwomeninfilm.com
