Recension: ”Stulen musik” av Anders Rydell

När Wanda Landowska den 10 juli 1940 sent omsider flyr undan tyskarna är allt hon får med sig några väskor med manuskript och böcker.

Kvar i hennes älskade Saint-Leu-la-Forêt i norra Frankrike blir en av världens främsta privata musiksamlingar.

Landowska var inte bara en världsberömd pianist och cembalist, utan även en hängiven musikforskare. Hennes bibliotek omfattade 10 000 volymer, i princip varje musikhistorisk bok som publicerats sedan 1500-talet. Därtill ägde hon en unik samling värdefulla instrument från 1600-talet och framåt.

Här hade hon också grundat École de Musique Ancienne, som kom att bli den främsta i sitt slag.

Det tog Sonderstab Musik två veckor att plundra allt.

Landowska var långt ifrån den enda som drabbades av nazisternas systematiska stölder. Mest känd är Arthur Rubinstein, vars hem i Paris skövlades. Hela biblioteket på 4 000-5 000 böcker samt hans personliga arbetsmaterial, brev och kompositioner stals.

Förutom att Landowska och Rubinstein var världsberömda musiker hade den en annan sak gemensamt. De var båda judar.

Förutom att Landowska och Rubinstein var världsberömda musiker hade den en annan sak gemensamt. De var båda judar.

Nazisternas metodiska plan syftade till att beröva judarna musiken i alla dess aspekter – och att beröva musiken från allt judiskt.

Om detta handlar Anders Rydells bok ”Stulen musik. Nazisternas plundring och musik som motstånd”. Boken utgör den avslutande delen i hans trilogi om nazisternas plundring av Europas kulturarv under andra världskriget. Alla tre böcker ges nu ut tillsammans.

Den första, ”Plundrarna”, handlar om den närmast ofattbara mängd konst nazisterna stal och om restitutionsprocesserna som följde och fortfarande pågår.

Den andra boken, ”Boktjuvarna. Jakten på de försvunna biblioteken”, beskriver nazisternas maniska plundring av judiska bibliotek.

Vad Rydell beskriver i sina böcker är i stället världshistoriens största stöldturné

Nazisterna gjorde sig förvisso kända för att bränna såväl böcker som konst. Men det var inte deras primära syssla på kulturområdet. Vad Rydell beskriver i sina böcker är i stället världshistoriens största stöldturné runt om i Europa, vars konsekvenser än i dag sysselsätter advokater och kulturinstitutioner.

Syftet varierade, men med böckerna såväl som med musiken handlade det om att en gång för alla utplåna det judiska. Det var inte tillräckligt att fysiskt förinta judarna. Spåren av dem skulle också utraderas.

Centralfiguren i stöldoperationerna, oavsett om det gällde konst, böcker eller musik, var den fanatiske antisemiten och chefsideologen Alfred Rosenberg och hans organisation Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Med sedvanlig tysk noggrannhet var den uppdelad i underavdelningar. Musiken hanterades av Sonderstab Musik, som leddes av musikhistorikern Herbert Gerigk.

Till grund för arbetet låg hans egen bok, ”Lexikon der Juden in der Musik”. Gerigk betraktade sig själv som en skadedjursbekämpare, som skulle röka ut varenda jude från musikhistorien. Målet var en “judenfrei” europeisk musik. I förordet till sin bok tackar han främst Richard Wagner, vars kampskrift ”Judendomen i musiken”, var en föregångare.

På Wagners 125:e födelsedag i maj 1938 invigdes Entartete Musik i Düsseldorf, som, precis som Entartete Kunst året före, skulle visa på det degenererade judiska inflytandet, nu på musikens område.

Syftet var att skapa ett ljudmässigt “Lebensraum”, fri från den “rasmässiga oredan”.

Kompositörer som Alban Berg, Igor Stravinskij, Paul Hindemith, Kurt Weill med flera lyftes fram i sin “arroganta judiska fräckhet och andliga slöhet”. Syftet var att skapa ett ljudmässigt “Lebensraum”, fri från den “rasmässiga oredan”.

Landowska och Rubinstein var långt ifrån de enda som drabbades. Andra var Darius Milhaud, Arnold Rosé, hans dotter Alma Rosé och många många fler.

Förmögna judiska familjer som Rothschild och Wittgenstein plundrades på unika samlingar av instrument och originalmanuskript.

Därtill stals från vanliga judiska familjer tiotusentals instrument, som delades ut till Hitlerjugends musikorkestrar för “ren tysk musik”.

Läsningen av Rydells tre böcker kan ibland bli övermäktig till följd av den ogripbara mängd föremål nazisterna stal. Särskilt den första boken, ”Plundrarna”, utgörs stundtals av en oändlig katalog över stöldgods. I ”Boktjuvarna” hittar Rydell en bättre blandning av reportage, historiska exposéer och essäer. I den tredje boken är reportagen färre och det kulturhistoriska anslaget dominerar med en rad intressanta personporträtt.

Det enda som stör något i den är att texterna är onödigt uppstyckade och varvade med varandra. Läsarna behöver knappast några cliffhangers för att vilja fortsätta läsa.

Men det är en randanmärkning till detta imponerande projekt Rydell nu rott i land.

Läs mer i GP Kultur:

Owe Nilsson

Följ