“Man spränger inte ett objekt för att man vill förstöra det, utan för att skapa coola bilder”, skriver journalisterna Jesper Huor och Anders Rydell i sin bok ”Förgör de falska gudarna. Palmyra och kriget mot kulturarvet”.
För det är ett faktum att Islamiska staten vid sin belägring av syriska Palmyra med hänvisning till islams förbud mot avbilder demolerade antikviteter samtidigt som de bedrev en professionell propagandaapparat med proffsfilmare och sociala influerare. De framställde sig som blodtörstiga bildstormare, men upprättade samtidigt ett ministerium för att organisera lönsamma rovgrävningar efter antikviteter. Även fanatismen har sin rationalitet.
I Huor och Rydells väldokumenterade bok skildras Islamiska staten och hur deras förgörelse och våld påverkade både människor och kulturarv i Palmyra – staden som på 200-talet var en av den antika världens viktigaste.
Patriarken och museichefen Khaled al-Asa’ads historia ramar in den fängslande skildringen av det syriska kriget. Under Assadregimens tid drev al-Asa’ad tillsammans med söner och svågrar Palmyras museum. Familjens kamp för att rädda Palmyras kulturarv när IS intog staden sommaren 2015 återberättas i dramatiska scener fyllda av skottlossning, förhör och avrättningar.
Khaled al-Asa’ad vägrade till skillnad från sonen Tarek och övriga familjen att fly. Han halshöggs av IS, och den huvudlösa kroppen hängdes till allmän varning i en lyktstolpe.
På bara några år lyckades IS mer eller mindre utplåna en religiös och kulturell mångfald som präglat området i minst 2000 år
Huor och Rydell har sökt upp Tarek och andra som tvingats lämna Palmyra. Några är kvar inne i Syrien, andra i olika delar av Turkiet och Europa. De många vittnesmålen används för att lägga ett pussel som fångar det som hände när IS intog Palmyra, och hur det slagit sönder både stad och liv. Det märks att det här är två rutinerade journalister. Huor med vana inte minst från Afghanistan, Rydell från kulturarvsplundringens undre världar. De kompletterar varandra väl. Även om berättelsen innehåller hjältar och skurkar och ofta söker sig till det dramatiska tillåts ingen förbli endimensionell.
Utifrån Palmyra och dess invånare vävs en bred berättelse om Syriens politiska historia under far och son Assads regim; om kulturarvets betydelse för konstruktionen av en nation; och om civilisationernas vagga i det gamla Assyrien och Mesopotamien. De många trådarna flätas ihop med återkopplingar just till Palmyra, som visar sig spela en viktig roll i alla de olika berättelserna. Till exempel fanns Assadregimens värsta tortyrcenter i Palmyras fängelse.
Om museichefen al-Asa’ad och staden Palmyra med sin antika drottning Zenobia är bokens hjältar, är IS skurkarna. På bara några år lyckades IS mer eller mindre utplåna en religiös och kulturell mångfald som präglat området i minst 2000 år. De förgjorde allt som inte passade i deras förvridna tolkning av islam. De gav sig på allt från moskéer med kopplingar till shiitisk eller sufisk historia, via antika statyer och Palmyras kvarvarande hedniska tempel till barnens idolplanscher i familjen al-Asa’ads konfiskerade hus.
Men också några av dem som lockades med i IS kommer till tals i boken och blir faktiskt mänskliga även de. Flera palmyrabor säger också att IS till skillnad från assad-regimens lynniga brutalitet var rättvisa och förutsägbara i utdömandet av sina barbariska bestraffningar.
Träffande visar författarna hur IS-krigarna var till lika delar formade av dataspel och filmer som ”Call of Duty” och ”Matrix” som av svartvita teologer som Ibn Taymiyyah och Abd al-Wahhab
Träffande visar författarna hur IS-krigarna var till lika delar formade av dataspel och filmer som ”Call of Duty” och ”Matrix” som av svartvita teologer som Ibn Taymiyyah och Abd al-Wahhab. Samtidigt som IS sökte stöd i islamisk teologi så kallar författarna också deras våld och förstörelselusta för “terroristiskt medeltidslajvande och varumärkesbyggande storytelling”.
IS förstod att museer är nationalismens tempel, och att de antika lämningarna är en slags moderna gudabilder helgade av UNESCOs världsarvsstämpel. Det verkar till stor del ha varit Västs vördnad för kulturarvet som gjorde det värt att angripa. IS bestialiska avrättningsfilmer var för blodiga för att få bred spridning. Sönderslagna statyer och sprängda tempel passade däremot perfekt för alla som ville skildra IS barbari. Vilket i sin tur underblåste konflikten.
Det är också den stora efterfrågan på det författarna kallar blodsantikviteter som gör plundringar lönsamma. IS var kalkylerande nog att väga förstörelsens propagandavärde mot pengavärdet i att plundra och sälja kulturarv.
Boken mynnar ut i en kartläggning av de samtida smuggelvägarna. Här avslöjas den internationella antikvitetshandeln som är mer intresserad av att komma över unika objekt än av kulturarvets historiska värden. Temat känns igen från Anders Rydells tidigare böcker om nazismens konst- och kulturarvsstölder.
Ändå är det Huor och Rydells möten och resor, och hur de genom dem rekonstruerar förstörelsen av Palmyra som gör ”Förgör de falska gudarna” unik. Det är också i återgivandet av intervjuerna som texten verkligen lyser. När de historiska avsnitten förlorar Palmyra ur sikte blir det ibland lite pliktskyldigt redovisande av fakta.
Förgörarlusta och renlärighet bidrog till att göra IS våld så ovanligt brutalt. Men trots bokens titel blir slutsatsen att det är den internationella antikvitetsmarknadens begär som driver på kriget mot kulturarvet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Unesco om IS-förstörelse: Ett krigsbrott
LÄS MER:Korruptionen skördade liv i jordbävningen i Turkiet
LÄS MER:Oro för propaganda kring världsarv
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
