Recension: ”Rädda landet” av Eigil Söderin

För snart femton år sedan, när Sverigedemokraterna precis kom in i riksdagen, var de relativt okända, trots att de uppenbarligen samlade hundratusentals röster. Sedan dess har partiet parkerat på ett tvåsiffrigt procentstöd i opinionsmätningar och val, ständigt som tredje eller näst största parti.

Men den som jämförde antalet gånger de stött på partiets åsikter på nätet respektive i fikarummet, på föräldramötet eller i baren skulle antagligen snabbt konstatera att partiets i dag hårt inbankade talepunkter och ständigt återupprepade berättelser började svämma över nätet och sociala medier just åren före partiets inträde i riksdagen.

Dagens ETC-journalisten Eigil Söderin har nedtecknat berättelsen om det metodiska sätt med vilket SD hamrat in sin mytologi i politikens mittfåra i Sverige. Och hans bok ”Rädda landet” är nödvändig om än frustrerande läsning. Nödvändig för att oppositionen ska strama upp sitt politiska arbete och framför allt kanske, inse att det inte är en framkomlig väg att flörta till sig röster genom att anpassa sig till en opinion som härstammar från trollfabriker.

På det sättet påminner relationen mellan SD och Tidöregeringen om relationen mellan fabrikerna och SD; det är de förra som i praktiken styr över de senare

Angående oppositionen: SD är inte formellt med i regeringen, men regerar kanske mer än något av partierna som faktiskt är det. På det sättet påminner relationen mellan SD och Tidöregeringen om relationen mellan fabrikerna och SD; det är de förra som i praktiken styr över de senare.

Till skillnad från många andra skildringar av SD:s historia som fokuserar på de nazistiska rötterna på 80- och 90-tal så synliggör fokuset på trollfabrikerna det viktigaste i hur SD:s modus operandi faktiskt skiljer sig från såväl stormtrupper på 1920-talet som naziskinsens i partiets ungdom.

Samtidigt som läsningen är nödvändig för förändring så är det bitvis frustrerande för att avsaknaden av strategi för att möta utmaningen från den radikala nationalisthögern blir så uppenbar; för varje delmoment i vad som fram tills nyss nästan entydigt varit en framgångssaga för SD funderar man på avsaknaden av politisk strategi för att vinna tillbaka väljare.

Det är rikliga referenser till forskare och fascismexperter och en detaljerad historieskrivning, men motståndet mot SD tar inte mycket plats i Söderins bok.

Det är egentligen inte en brist hos boken i sig, det är en brist hos de partier som till skillnad från tre fjärdedelar av allianspartierna faktiskt är SD:s antagonister.

SD-anhängarna har haft fog för att säga att deras motståndare enbart ägnar sig åt det som i USA kallas ”negative campaigning”, en typ av svartmålning, i stället för att framhäva sina egna idéer

SD-anhängarna har haft fog för att säga att deras motståndare enbart ägnar sig åt det som i USA kallas ”negative campaigning”, en typ av svartmålning, i stället för att framhäva sina egna idéer.

När folk talar om trollande förstås och används det ofta som ett invektiv, ”du är bara ett troll”, men trollande är en aktivitet. Från fiskemetoden ”to troll” – att kasta ut lina med bete efter båten och fånga allt som fastnar. I överförd mening, att kasta ut provokationer online – dränka sociala medier med dem – och hoppas att någon nappar, för att förskjuta samtalet totalt.

Det måste inte göras anonymt, men det är så klart oändligt mycket mer kostnadseffektivt för SD att slippa ta smällen för sina egna provokationer.

Och de fabriker Söderins berättelse handlar om, var i allra högsta grad anonyma.

Söderin redogör väl för det industriella trollandets strategi, som inte bara handlar om att få medier att förväxla systematiskt dompterande folkstormar online med genuina folkstormar, utan även om att binda upp eller skrämma motståndare till tystnad.

Det kanske låter absurt att säga att de som använder anonyma trollarméer som riktat hat mot oppositionella utsätts för negative campaigning, men sanningen är att väldigt mycket av den respektabla antirasistiska strategi som dominerat i Sverige där alla först och främst ska enas om att vara emot SD, har byggt på att den egna politiken ska döljas eller komma i andra hand.

För att möjliggöra någon sorts demokratisk allians av liberaler och rödgröna så har man i första hand fokuserats på SD:s excesser, extremism och skandaler. Det påminner om ”anyone but Trump” som är Demokraternas överordnade politiska budskap i USA.

Boktiteln, ”Rädda landet”, är en fantastisk double entendre som kan sägas sammanfatta SD:s strategi; om ”landet” (substantivet) ska kunna ”räddas” (verb) så måste landets medborgare först och främst förmås att bli rädda (adjektiv). De ska skrämmas.

det som blir uppenbart vid läsningen av Söderins bok, är att det aldrig någonsin varit så lätt att dygnet runt försöka piska upp affekt genom att sprida rädsla

Så har högerradikal politik fungerat sedan innan allmänna rösträttens införande och garanterat innan sociala mediers intåg, men det som blir uppenbart vid läsningen av Söderins bok, är att det aldrig någonsin varit så lätt att dygnet runt försöka piska upp affekt genom att sprida rädsla.

Från fabrikerna sprids vandringssägner, lögner, förtal, hets, provokationer och desinformation som hade lett att den som spydde ur sig det på en arbetsplats, bostadsområde eller lokalförening för några årtionden sedan hade blivit utfryst eller åtminstone konfronterad av bekanta, arbetskamrater eller grannar.

Eigil Söderins bok ”Rädda landet” är en av flera nycklar till att kunna vända den politiska utvecklingen i Sverige – men en del måste läsas mellan raderna om det ska ske.

Om vi ska vända utvecklingen måste det rädda landet fatta mod.

Läs mer i GP Kultur:

Nathan Hamelberg

Följ