För några år sedan arbetade jag över hela landet med att förebygga våld bland unga män. Vill man komma åt våldet finns det nämligen mängder av saker man kan förändra genom att titta på normer kring maskulinitet. Att prata om de förväntningar som de bedöms utifrån sätter ofta igång en omvärdering av vad de uppskattar och vad de ser som belastande hos sig själva och i sin situation.
Ett begrepp vi använde oss av var ”latent våld”. Jag tänker på det apropå på dagens gangsterrap i Sverige. För unga män är det en tillgång att ha en viss kapacitet till våld. Att ha det innebär ofta att vara den som kommer stå när det blåser, inte viker ner sig och så vidare. Beroende på sammanhang blir kapaciteten till våld inte bara möjliga handlingar, utan till och med en tillgång, ett kapital. Våldskapital. Latent våld är att signalera våld, att iklä sig det och gestalta det på olika sätt.
En gång höll jag i workshops om våld med ungdomar i Dalarna där de fick sätta ord på förväntningar på sig själva utifrån kön – som de själva och som de upplevde att deras omgivning och samhället hade på dem. Killarna tog upp egenskaper som att inte vara rädd, att kunna tåla och till och med vara beredd att bruka våld. För några av dem var deras våldskapital nästan som markörer på ett kasino. De kunde växla in det mot annat, socialt kapital, status eller bara att ”få vara med”.
En kille som deltog som satt och glodde trotsigt under utbildningen hade på sig en jacka med högerextrema symboler. Jag ilsknade inombords över att han hade dem på sig, men sa inget förrän jag kunde ta det mellan fyra ögon under rasten: ”Den där jackan kommer få folk att backa eller vika ner sig för dig en, fem, tio, tjugo eller femtio gånger på raken utan att du behöver ta i själv. Men rätt vad det är så kommer du få pisk, inte för vad du gjort, utan för vad någon med samma uniform gjort, som någon vill hämnas för”.
De rappare som i dag låter sig bli maskotar för kriminella gäng är de första att symbolisera ett kollektivt våldskapital.
Och ja, här kommer dagens gangsterrap in. För en gång i tiden var gangsterrap som blues, rapparna var trubadurer som berättade smutsiga berättelser från samhällets undersida, men de som berättade var som reportrar och iscensatte det inte sällan genom en tagen persona, vilket man som 15-åring snabbt förstod. Så är det inte riktigt i dag.
De rappare som i dag låter sig bli maskotar för kriminella gäng är de första att symbolisera ett kollektivt våldskapital. Å andra sidan är de också mest sårbara för att de är så kända och ständigt exponerade. De gängkrig som de är inblandade i är dödligare än någonting i Sveriges moderna historia.
När jag har stött på och arbetat med före detta kriminella som försöker bryta med sin gamla livsstil så hade de viss möjlighet att ta sig ur situationen just för att de inte var kända för allmänheten. De kunde bryta för att de fick en andra chans, genom att inte alltid behöva ses som sitt förflutna.
Det är min oro för gangsterrapparna i Sverige i dag, svårigheten för dessa unga killar som kommer in i gängen och blir galjonsfigurer för dem. De får en kick av den makt och respekt de plötsligt får när de bidrar med marknadsföring och publicitet genom att rappa om kriminaliteten. Men de kommer ha så svårt att någonsin lämna eller byta liv.
Einár kunde sägas ha haft goda förutsättningar att ta sig ur det, på grund av hans bakgrund, kulturellt kapital och andra nätverk. Om honom tänkte jag att ”han kanske klarar det”. Men jag hade fel.
Nathan Hamelberg är kulturskribent och har varit verksam inom våldsförebyggande arbete och i föreningen MÄN.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
