Recension: ”Lofoten” av Lars Lerin

Lars Lerins ”Lofoten” ligger någonstans mellan bilderbok, diktsamling och kommentar till livet. Stundvis blir texten nästan kokett för all uppradning av föremål och platser, men det räddas av de kompletterande målningarna. För den som trivs vid havet är detta ett berörande verk, tycker Agnes Lidbeck.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Lars Lerins ”Lofoten” är en påtaglig upplevelse. Lika konkret som vinden som han älskar: jag känner den in på huden. Men hur fungerar den för en som inte älskar den där motvinden?

”Människorna längs fjorden tänder sina ljus.”

För att backa. Lars Lerin, akvarellmålare, folkkär, har skrivit texter till sina målningar från Lofoten. Det som bildas ligger någonstans mellan bilderbok, diktsamling och kommentar till livet. Eller kanske en sorts mystiskt levande roman, där både platsen och det romantiserade livet får djup och tyngd. Blir mytiskt. En vänskaps- eller kärleksrelation, en ungdom, ligger i bakgrunden.

”Det finns alltid folk som vill hjälpa tröstlösa konstnärer, säger KG och hackar hål på en burk fiskbullar i vitsås med morsans brodersax, älsklingssaxen hennes”.

ANNONS

Ändå är det inte personteckningarna enskilt som får texten att leva. De är bra, absolut, men ännu mer slås jag av hur Lerin använder sig av en sorts objektmagi: där namnen på föremål och platser, deras själva ljud och bokstavskombinationer, får bära hela texten. Han staplar dem i högar på varandra, och det påminner mig om några av mina spridda favoritverk. ”Måns och Marie om Hösten” av Kaj Beckman. ”Min örtagård” av Annemarta Borgen. ”Sommarräkning”, såklart, av Sonja Åkesson. Var och en av dem värda en text i sig själv.

Vad har de gemensamt? Kanske kan det vara värt att fundera över själva fenomenet?

Det kräver en hög grad av förförståelse, som i värsta fall kan bli uteslutande.

Någonstans skrev någon att anledningen till att Robyns tidiga låtar fungerade så bra är att de liknade barnramsor i sin uppbyggnad. Och kanske är det så att det finns något i det urenkla, icke tillkrånglade: konstaterandet av platsens beståndsdelar.

”Skymten av en gavel, konturen av Fiskarheimen.”

Det är det som får land- och sjövädersrapporten att vara lyssnarfavorit även bland dem som inte är i närheten av en båt. Eller för den delen: PM Nilssons skickliga inledning på sitt sommarprat från i somras, där han sög in lyssnaren i sin beskrivning av en bohuslänsk båtbotten på ett sätt som fick många att glömma både politik och naturskyddsbrott.

ANNONS

”Det är fullt liv på fjorden, horisonten taggig av mesanmaster och segel, himlen genomflaxad av mås. Fisk på hjell och folk på bryggor och i bruk.”

För den som vet hur en plats luktar och smakar, eller hur en zinkbalja låter när den slår i berghällen, är det ett otroligt effektivt sätt att levandegöra en plats. Baksidan av detta sätt att kommunicera är att det lätt blir en text utan tydliga motståndspunkter. Läsaren lämnas med så mycket av tolkningsansvaret (lakuner, brukar man tala om, om man ska använda svåra ord) att själva texten kan bli vad som helst. Det kräver en hög grad av förförståelse, som i värsta fall kan bli uteslutande. Ponera att du aldrig sett en zinkbalja? Ponera att du aldrig stått i motvind vid havet? Eller att du stått där, men inte vetat att den kallas nordan? I så fall blir texten ett abrakadabra, en besvärjelse full av ord du inte greppar. Ett chiffer utan lösning.

”Torskblod, rött och svart, hela skalan från ljusaste rosa till krapp, rost, kadmium, brown madder, caput mortuum och ivory.”

Det hade kunnat bli så. Men Lerin räddas av kombinationen ord och målning. Det som utan bild skulle kunna framstå som lite flirtigt, nästan kokett (alla olika termer för torskdelar, alla sorters vindar benämnda) blir med bilderna som komplement ännu mer suggestivt. Det är som att få syn på det han sett och inte målat. Det blir en inbjudan till en plats, ett tillstånd, snarare än en beskrivning. För den som trivs vid havet, är det berörande.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Är ni nöjda med den hämndporr ni ger ut, förlagen?

LÄS MER:Recension: ”All min kärlek” av Agnes Lidbeck

LÄS MER:Recension: Maniac av Benjamín Labatut

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS