Höstens debatt om autofiktion och självupptagna män – referenserna är för många att lägga in, har du missat den helt är detta inte en text för dig – har till stor del kretsat kring författarrollen, och i viss mån bevakat läsarens intressen.
Är det bra litteratur, autofiktionen? En omöjlig fråga att svara på, den förutsätter ett kvalitetsbegrepp på tematisk grund. För varje exempel på en trist-ish ungdomsskildring, finns tio exempel på utsökt fiktionaliserad studenttid.
Är det intressant att vara man? En omöjlig fråga att svara på, den förutsätter ett mansbegrepp som går före individens uttryck. För varje exempel på trist-ish man, finns tio exempel på utsökt fiktionaliserade dudes.
Men är detta verkligen de rätta frågorna att ställa? Frågan om huruvida autofiktionen och de självupptagna männen intresserar läsaren eller inte är lätt att besvara med försäljningsstatistik, och frågan om deras kvalitet är för abstrakt.
Ett större problem, värt att diskutera, uppstår när det beskrivna jaget – som är verkligt – hamnar i kontakt med andra, som också är verkliga. När det har blivit en dygd att vara hänsynslös. Det blir en typ av underhållningsvåld som recensenter, läsare och bransch troligtvis skulle ta anstöt av om det utspelade sig i något annat universum än konstens.
Och där vi absolut kan ställa oss frågor om ansvar och moral. Beskrev de bara sig själva, skulle det vara lätt att säga ”ptja” om både autofiktionen och kulturhennen. Lite självupptagenhet dras de flesta med, är man välvillig kan man skriva det på kontot för att vara ”relaterbar”, eller kanske ”ung”.
Det är i valet att sedan publicera, och att marknadsföra, sin egen upplevelse av en annan människa som det lite geggiga uppstår. Hade det varit gjort av en amatör, hade det kallats hämndporr.
Att som författare helt lämna sitt liv utanför sitt skrivande är nog svårt. Det spiller in i form av erfarenheter, rena ordvändningar. Inte konstigt att de människor man haft omkring sig, presenterar sig i texten. En vänligt sinnad psykolog skulle kanske se produktionen av varje ny bok som besvärjelse, offrets greppande efter upprättelse och/eller bearbetning av ett trauma. På exakt samma sätt som det går att förstå, att det misshandlade barnet växer upp och själv tar till våld.
Det finns alltid förklaringsmodeller. Men kan man förklara bort sitt ansvar för det egna beteendet? Eller dess konsekvenser? För vad du skriver i hemmets lugna vrå må vara hänt. Beskriv detaljerna. Häng ut för byrålådan. Skriv sketadålig poesi på längden och tvären: det är det brustna hjärtan och dåligt sex är till för!
Det är i valet att sedan publicera, och att marknadsföra, sin egen upplevelse av en annan människa som det lite geggiga uppstår. Hade det varit gjort av en amatör, hade det kallats hämndporr. Vad kallar vi professionell hämndporr? Tydligen konst.
Och då bör den slutliga frågan ställas till förlagen, snarare än till författarna. Vad kallar ni era produkter, och er själva? Är ni bekväma med den vara som ni säljer?
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
