Jag vet inte många författare som kan överraska så som Lina Wolff. Dels tar hennes romanbyggen alltid oväntade vägar, dels är ingen av hennes romaner den andra lik. ”Liken vi begravde” är, som alltid när det gäller Lina Wolff, en säregen roman.
Där hennes tidigare romaner ofta rört sig bland intellektuella figurer över internationella gränser, har den nya sina rötter stadigt planterade i den skånska välgödslade myllan. Med ett persongalleri som knappast är insmickrande för landsbygden, konstruerar Wolff en roman som dansar på gränsen mellan satir och magisk realism.
Wolffs romaner beskrivs ofta som groteska och makabra, men det är alltid ett återhållsamt och just därför så mycket mer effektiv groteskeri – man kan länge bara ana det mellan raderna så när det väl bryter fram blir det så mycket mer effektfullt. Detta enligt den princip, eller kanske paradox, som också styr ”Liken vi begravde” – nämligen hur det sköna och det fula är beroende av varandra.
Landskapet må vara öppet, men atmosfären är tät och tryckande i den lilla byn utanför Lund där romanens berättare Jolly har växt upp hos sina fosterföräldrar tillsammans med sin syster Peggy. Det råkar också vara en by där författaren Victoria Benedictsson levde ungefär hundra år tidigare.
Benedictsson har en roll i romanen som Författarinnan, men hennes plats i boken bestäms lika mycket av att hon ger intellektuell glas åt bygden som av hennes groteska död med rakkniven i Köpenhamn. För ”Liken vi begravde” är som titeln skvallrar om en våldsam roman, där våldet mestadels pyr under ytan innan det exploderar. Och exploderar är precis vad Jollys fostermamma Jenni gör när två tvillingar hittas mördade. Det är morden som förändrar allt och får romanens intrig att röra på sig.
Wolff har i Jollys röst lyckats träffa en slags naiv, registrerande ton som flätar samman barnets och den vuxna Jollys perspektiv, ibland med betoning på det förra. Jolly är systern som stannar kvar i byn, när intellektuella Peggy söker sig bort, till Lund, kall champagne och kanadensisk högrev i villan i Professorsstaden.
Begäret och våldet är båda del av samma mänsklighet, och de drivkrafter som får romanernas maskineri att fungera.
Jolly beskriver sin hemby som en plats för pervon och pedofiler, där våldet och grymheten genomsyrar det mesta. Men den är trots det också en plats för skönhet. Med fostermoderns ord, är det en plats där dungar med ek och bok kan bilda ”veritabla pelarsalar som mer än en vanlig skog påminner om mittskeppet i en kyrka.” Och på samma sätt förenar Wolffs språk motsatserna i en roman som undersöker hur det sköna och det groteska förenas i en och samma plats, det höga och det låga i en och samma människa.
I ett avsnitt berättar Jollys syster Peggy historien om byns egen författarinna och hennes väg mot döden på ett hotellrum i Köpenhamn. Hon beskriver människans drifter som ordlösa sanningar, något som civilisationen tvingas att inte låtsas om för att alls kunna fungera. Bortom orden och idéerna beskriver hon en danse macabre, en dödsdans där begäret är det enda som verkligen bestämmer vad som kommer att hända med människorna.
Det är de återkommande binära motsättningarna mellan högt och lågt, mellan grymhet och kärlek, mellan det kroppsliga och det andliga som verkar driva mycket av Wolffs författarskap. Begäret och våldet är båda del av samma mänsklighet, och de drivkrafter som får romanernas maskineri att fungera.
Det är en mörk bild av mänskligheten, en bild som är konsekvent genom Lina Wolffs författarskap – livet som en makaber dans mellan det sköna och det groteska. Det är kanske en världsbild jag inte helt övertygas av, men med ”Liken vi begravde” har Lina Wolff återigen skrivit en övertygande roman.
Roman
Lina Wolff
Liken vi begravde
Albert Bonniers, 300 s
