Recension: ”Onda blommor” av Gunnhild Øyehaug

Den som vill förlora sig i en berättelse bör inte läsa Gunnhild Øyehaug. Ett återkommande grepp i den norska författarens böcker är att bryta fiktionen. Ofta.

Det gäller också den av Marie Lundquist nyöversatta ”Onda blommor”, vars titel givetvis är en blinkning till Baudelaire. Han förekommer med porträtt och allt i titelnovellen, där jagberättaren undrar vad han hade tyckt om att hans titel användes i en novell om ”problem med sesambenet och joggingskor som har slutat tillverkas, och påträngande människor på gym och uppdiktade busschaufförer och passagerare.”

Dessa rader är talande för hur Øyehaug håller på: en kombination av banala och magiska ting och händelser, oväntade vändningar och romantisk ironi.

I ”Onda blommor” utgör vissa av novellerna protester från ett ”vi” mot handlingen i föregående novell, en novell inleds med påståendet att det är en teaterpjäs, vilket några stycken senare motsägs, den utspelar sig i själva verket i verkligheten. I en annan novell har berättaren glömt bort ett ord och ursäktar sig, frågar vad substantivet för kråkans läte är.

Att läsa denna bok känns som att bli petad i sidan upprepade gånger. Det är riktigt irriterande. Det vet Gunnhild Øyehaug. En av många saker hon metakommenterar i texten lyder:

”Vad var det vi ville? Och vilka är vi? Den förundran som dessa frågor för med sig kommer ganska snart att övergå i frustration […]”

Man förstår ju att det är konventionen hon hela tiden arbetar mot. Allt ska vridas och vändas på, saker ska byta plats, en förväntad komponent är borttagen ur berättelsen, bara för att se vad som händer då. Det är ett ständigt laborerande med intertext och skruvade premisser.

Ibland blir det toppen. Som i novellen ”Ett besök till Monk’s house”. Där skriver en kvinna på Tripadvisor att hon vill besöka Virginia Woolfs gamla hus i England men undrar om det finns en toalett, eftersom hon har problem med blåsan. Det leder till att tre andra personer inleder en intensiv gemenskap på forumet, de ska resa tillsammans till Monk’s house för att hitta den första kvinnan, som slutat svara.

Det är svårt att låta bli att himla med ögonen åt den käcka humorn.

Men oftast faller det platt. I en novell föreslår en vän att de ska sluta med pistoler, vilket alla i denna textvärld har bredvid sig hela tiden. Aha, som våra smartphones, tänker läsaren, och mycket riktigt. ”Pistolmobiler” handlar det om. Det spelar ingen roll att novellen sedan spricker ut i olika bisarra, möjliga slut så man inte riktigt förstår vad som händer, det räddar inte upp den trötta premissen.

I novellen ”Mationalnuseet” drömmer ett jag tillika museichef att hon ska inviga det nya ”mationalnuseet”, att tavlorna hänger upp och ned och ”nuseet” är på väg att sjunka ner i jorden. När hon vaknar ur mardrömmen och anländer till ”nuseet” är det fortfarande så. Hon gör några ändringar i sitt planerade tal för att anpassa sig till situationen. ”För vi är en mation av konstälskare” ska hon avsluta talet med.

Det är svårt att låta bli att himla med ögonen åt den käcka humorn. Øyehaugs roman ”Presens maskin” bygger också på ett ord där bokstäverna bytt plats. En kvinna läser ordet fel, ”tärdgård” i stället för ”trädgård” vilket bokstavligen river upp världen i två parallella. Men där fungerar greppet, denna dubbelhet, att boken utgör en språklig konstruktion men också är en berättelse som säger något om livet och därmed språket. Krånglandet med perspektiv, metanivåer och främmandegöringen av språket smälter ihop till något som i slutändan är underbart.

I ”Onda blommor” blir det bara mekaniskt. De finurliga greppen och utsagorna pumpas fram i sådan takt att luften går ur texten. Det är roligt ibland, och originellt, absolut.

Men det är en bok jag lämnar med känslan av att ha vistats inne i ett bullrigt maskinrum. Det hade jag helst sluppit.

Text

Katja Palo

katja.palo@gp.se

Följ