Gå in på Haga Kyrkoplan från Haga. Följ gångvägen rakt fram mot Raoul Wallenbergs minnesmonument, men sväng åt höger innan du når buskarna. Fortsätt bara några steg. Hon står till vänster om dig. Ingrid Segerstedt Wiberg.
I sin ena hand håller hon en duva som just är på väg att slå ut sina vingar. Hon har blicken fäst vid duvan, och höjer sin andra hand som för att uppmuntra den att lyfta mot friheten.
Statyn fångar Ingrid Segerstedt Wiberg väl: göteborgaren, flyktingaktivisten, fredsvännen. I den ordningen.
Christian Catomeris biografi över henne är den första som skrivits. Det lär inte bli den sista. Inte för att Christian Catomeris bok skulle vara dålig, utan för att Ingrid Segerstedt Wibergs levnadshistoria knappast låter sig berättas av endast en röst.
Som dotter till Torgny Segerstedt föddes hon 1911 in i ett politiskt hem. Pennan satt lika självklar och fast i hennes grepp som i faderns. Under hela sitt liv skrev Ingrid Segerstedt Wiberg för Göteborgs olika tidningsredaktioner, i rollen som allt från utrikeskorrespondent till ledarskribent.
Senare i livet skulle Ingrid Segerstedt Wiberg ställa andra till svars för att de inte redan på 30-talet förstod vilket slags kraft nazismen var. Hon förstod ju. Och handlade därefter.
Detta samtidigt som hon tog in flyktingar i sitt hem, var en centralgestalt i diverse fredsförbund och tjänstgjorde som riksdagsledamot för Folkpartiet.
I allt följde Ingrid Segerstedt Wiberg sitt liberala samvete. Hennes första tidningsartikel publicerades 1933, strax efter det att nazisterna tog över makten i Tyskland, och beskriver hur hon rös vid åsynen av flaggan med hakkorset.
Senare i livet skulle Ingrid Segerstedt Wiberg ställa andra till svars för att de inte redan på 30-talet förstod vilket slags kraft nazismen var. Hon förstod ju. Och handlade därefter.
När de judiska flyktingströmmarna kom till Sverige tog hon tjänst som flyktinghandläggare. Eftersom arbetstiden inte räckte för att hjälpa alla fortsatte hon på fritiden. En flicka tog hon in i sitt eget hus som fosterdotter. En pojke adopterade hon.
Efter kriget gjorde Ingrid Segerstedt Wiberg freden till sitt projekt. Hon deltog i fredskongresser runtom i Europa och värvade personligen den då tonårige Jan Eliasson som medlem i Västsvenska FN-föreningen. I över ett halvt sekel fortsatte hon sitt värv för fred och frihet innan hon somnade in den 21 maj 2010.
Så till Christian Catomeris framställning. Hans bok ”Ingrid Segerstedt Wiberg – Den stridbara” är en omfattande och väl genomförd studie, en rik kunskapskälla.
Boken lider dock av ett beklagligt problem: Den är tråkig.
Prosan är stundtals rent mekanisk. Citat används flitigt där en berättarröst hade gjort jobbet bättre, inte minst eftersom citaten av grammatiska skäl hela tiden måste justeras med hakparenteser.
Till detta kommer att Christian Catomeris använder sig av rapportförfattarens metod – den opersonliga blicken – i passager som hade vunnit på hans deltagande. Som när han menar att Ingrid Segerstedt Wiberg inte förstod sig på barn: “Djupgående psykologiska kunskaper om barn, och i än högre grad om flyktingbarn, saknades.” Läsaren vill ha en biografi, inte ett formulär.
Sådant bör räknas som tekniska fel. Värre är det med historians själva inramning.
Den som vill säga någonting om kvinnan som står staty på Haga Kyrkoplan bör först läsa boken.
Ingrid Segerstedt Wiberg levde i skuggan av sin far. I stället för att bryta detta mönster låter Christian Catomeris berättelsen börja med en anekdot då hon delar ut ett pris till Astrid Lindgren – som om vår hjältinna måste lyftas upp med hjälp av närvaron av någon som är större.
Läsaren kan också lämnas brydd över hur Christian Catomeris har valt att disponera sitt utrymme. Till exempel återfinns i bokens sista tredjedel en lång uppräkning av hundar som Ingrid Segerstedt Wiberg haft i sin närhet: Grand danoisen Garm, welshterriern Trixie, pekingesern Coco, och så vidare. En boksida med hundar, på ett ungefär.
Snart efter att människans bästa vän har getts mer plats än förväntat återfinns en kryptisk mening: “På detta följde ett möte med en palestinsk borgmästare i Östra Jerusalem, vars sätt att resonera om konflikten imponerade på Ingrid Segerstedt Wiberg.”
Ingen ytterligare förklaring ges, fastän detta möte måste ha varit mycket intressant. Vilken borgmästare? Hur resonerade hen? Mer utrymme hade kunnat ges åt hur bokens huvudperson tänkte kring ett av världens svåraste politiska dilemman, även om det vore på bekostnad av hennes – säkert älskvärda – jyckar.
Bristerna till trots har Ingrid Segerstedt Wiberg gjorts rättvisa i och med Christian Catomeris biografi. Författarens insats är noggrann och respektabel. Den som vill säga någonting om kvinnan som står staty på Haga Kyrkoplan bör först läsa boken.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
