Serie: Min del av Göteborg
I GP Kulturs serie ”Min del av Göteborg” skriver författare, journalister och artister som Lydia Sandgren, Malin Lindroth och Matti Ollikainen personligt om deras plats i staden, från Majorna till Lunden. Denna gång skriver Per Magnus Johansson om Vasastaden.
Jag bär med mig en sinnlig bild från stadens centrum; 20 år gammal och psykologstudent, på väg hem från nattklubbarna Gustavus Adolphus och Gröna Svanen. Jag gick med lätta steg över Kungstorget, passerade Kungsparken via Basarbron och vidare upp mot Vasaplatsen. Klockan var strax efter fyra på natten i slutet av juni och ljuset på väg att återvända. Det var i gryningen som staden intog mig och blev min.
I stenstaden, Vasastaden-Lorensberg, går man också i fotspår som är ihågkomna av eftervärlden. Jag tänker återkommande på Emanuel af Geijerstam. Han föddes på Haddebo i Närke 1867 och kom att bli Sveriges förste psykoterapeut.
Han var en autodidakt med en gedigen läkarutbildning, en naturlig klinisk känslighet, en forskarnatur med ett genuint intresse för allehanda litteratur.
Han och hans fru, Gärda Lidforss af Geijerstam (1871-1947), också hon läkare, levde på Götabergsgatan 26 från 1911 fram till Emanuels död 1928. Han hade efter läkarstudierna i Lund kommit till Göteborg 1898. De bodde under den initiala tiden i den nya hemstaden på Vasagatan 18, lite senare, på Vasagatan 33, innan de slutligen installerade sig på Götabergsgatan.
Familjen Geijerstam hade ett omfångsrikt bibliotek. Där kunde man finna Goethes, Schillers, Heines och Anatole Frances samlade verk. Där fanns böcker av Verlaine, Baudelaire, Shakespeare, Dickens, Katherine Mansfield, H C Andersen, J P Jacobsen, svenska klassiker, liksom Iliaden och Odysséen.
I bouppteckningen efter Emanuel af Geijerstam framgår att familjen i sin ägo hade två oljemålningar av Per Ekström och en av Holger Drachmann, en vän till familjen.
I en intervju undertecknad gjorde i maj månad 1995 med deras dotter Vibeke, gift Wennerberg, (1911–1999) berättade hon att Emanuel och Gärda af Geijerstam röstade liberalt. De var progressiva och kände sig besläktade med ett socialliberalt politiskt ideal.
De satte sitt enda barn i Samskolan, grundad 1901, som erbjöd en konfessionslös religionsundervisning, en tilltro till varje barns inneboende nyfikenhet och som betonade värdet av de så kallade övningsämnena.
Vasaplatsen är en självklar referens i Göteborg. I dess mitt finns ett monument över Torgny Segerstedt
Paret delade ett starkt musikintresse och på kvällarna musicerade de ofta ihop; Emanuel spelade fiol och Gärda piano. Båda makarna hade ett politiskt intresse, ett samhälleligt engagemang, humanistiska ideal och var självklara som praktiserande läkare. Från flera av lägenhetens fönster kunde de blicka ut mot Vasaparken.
Vasaplatsen är en självklar referens i Göteborg. I dess mitt finns ett monument över Torgny Segerstedt, född 1876 i Karlstad, mångårig och inflytelserik redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han har kommit att symbolisera civilkuraget och motståndet mot den nazistiska terrorn.
Han vågade vara obekväm och tog genom sitt politiska engagemang stora risker. Han avled den 31 mars 1945 och fick aldrig uppleva den tyska kapitulationen och andra världskrigets slut.
I hans fotspår fortsatte dottern Ingrid Segerstedt-Wiberg (1911-2010), socialliberal och okuvlig i sin kamp mot alla former av främlingsfientlighet. Både far och dotter är begravda på Kvibergs kyrkogård i nordöstra Göteborg.
Ingrid Segerstedt-Wiberg var alltid öppen och tillmötesgående när jag råkade träffa henne i samband med att hon tillsammans med sina hundar promenerade vid Föreningsgatan och Fogelberget. Där, mellan Föreningsgatan och Vasagatan, finns en oansenlig, vacker park med ett nedgånget utsiktstorn.
Platsen har fått sitt namn efter skulptören Bengt Fogelberg, som bland annat gestaltade kungastatyn vid Gustav Adolfs torg. Parken erbjuder en möjlighet att sjunka in i eftertänksamhet. I det fridfulla kan självständiga tankar växa. Nedanför finns den majestätiska trappan som leder ned till Nedre Fogelbergsgatan, som i sin tur mynnar ut i Vasagatan.
Längst ned på Vasaplatsen fanns i flera år en restaurang med det märkliga namnet Smaka. Maten var vällagad, brödet färskt, vinet utsökt och priserna rimliga. Dit kom alla möjliga besökare; yngre, medelålders, äldre, turister, nyinflyttade, urgöteborgare, restaurangarbetare, akademiker, journalister, kulturarbetare, musiker och annat löst folk.
Stämningen var nästan alltid god, livfull och kosmopolitisk. Sittandes på terrassen kunde man få en känsla av att befinna sig i Sevilla, som min vän, Dagens Nyheters musikrecensent Martin Nyström, brukade säga.
En dag förstod jag att myndigheterna uppfattat att allt inte hade gått rätt till och plötsligt var restaurangen igenbommad. Det har gått över ett år och den vackra och strategiskt belägna lokalen är fortfarande öde. Namnet och minnena finns kvar, medan verksamheten har upphört.
På andra sidan Vasagatan ligger också Göteborgs universitets huvudbyggnad. Därifrån har många av oss erfarenheter av betydelsefulla möten. Senaste jag var där, den 27 januari i år, lyssnade jag på föredrag knutna till åminnelsen av förintelsen och befrielsen av Auschwitz; om vikten av att inte glömma det oförglömliga.
Vi måste lära oss att igenkänna faran. Det är vår skyldighet för den framtid som tillhör den efterkommande generationen.
Här, när Göteborgs universitet ännu var Göteborgs Högskola, grundad 1891, föreläste den än idag internationellt aktuelle och respekterade filosofen Ernst Cassirer (1874-1945). Han skrev under sin exiltillvaro i Sverige bland annat om Uppsalaskolans främste filosof, Axel Hägerström, om drottning Kristina och René Descartes. Cassirer, som hade ett judiskt ursprung, fann en fristad i Vasastan mellan 1935 och 1941.
De flesta av husen i Vasastaden är byggda mellan 1870 och 1920. Egentligen skulle de likaväl kunna befinna sig i Wien eller i Paris. Ofta när jag går på gatorna i den franska huvudstaden tänker jag att skillnaden mellan husen i Vasastaden i Göteborg och 7:e arrondissemanget är marginell. Den estetiska upplevelsen låser inte fast människan vid platsen; den specifika miljön utgör förutsättningen för erfarenheten men skönhetsupplevelser är överföringsbara.
Det vackra är inte lokalt utan globalt. Eller som Håkan Hellström skriver i låten ”Magiskt men tragiskt” från albumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”: ”Vasastan är som Chinatown”.
Från en plats till en annan; från ett språk till ett annat. Skönheten möjliggör att vi kan förflytta oss. På samma sätt som ”Vår tid är nu”, den svenska dramaserien i 32 avsnitt (2017–2020), som utspelar sig i Stockholm, men till stora delar gjordes i Göteborg. Viktiga scener spelades in på Haga Kyrkogata 26-28 i Vasastan, där jag sedan mer än trettio år lever och verkar.
Göteborg förvandlas till Stockholm och huvudstaden gestaltas i staden som har Skandinaviens största hamn.
Från Vasagatan har jag cyklat upp längs Aschebergsgatan ett oräkneligt antal gånger, fortsatt via Vasa Kyrkogata till Molinsgatan, där jag en gång föddes på Göteborgs privata förlossningshem, fram till landshövdingehusen på Erik Dahlbergsgatan.
De uppfördes 1915 och utgör gränsen mellan Landala och Vasa. Där har jag sedan 1987 min psykoanalytiska praktik; dit har människor under mer än 35 år kommit för att tala och lyssna. På den platsen har jag tagit mig an ensamhetens utmaningar; mött den frihet som den läsande bara kan möta i biblioteket.
På Geijersgatan 5 hittar vi Antikvariat Faust. I en bubbla av böcker arbetar numera parhästarna Jocke och Roger. En gång i tiden gick bokhandeln under namnet Lundquists antikvariat. Det ägdes av den tedrickande och piprökande Sten E. Lundquist (1937-2004).
Han var stram, elegant, seriös och kunnig. Han tillhörde familjen Lundquist med anor till Ferdinand Lundquist, ägare till Göteborgs klassiska varuhus Ferd. Lundqvist och Co vid Östra Hamngatan 42, som 1971 ombildades till Nordiska Kompaniet (NK).
Sten Lundquist öppnade två år senare, 1973, sitt antikvariat. Det lades successivt ned i samband med hans alltför tidiga död 2004. En elakartad cancer tog hans liv. Han ligger begravd på Östra Kyrkogården och gravstenen är utsmyckad med en bok. Hans affärsidé var som han uttryckte sig 1987 i Veckans affärer ”att lagerhålla böcker på ett otidsenligt och oekonomiskt sätt.”
Här inhandlade jag för första gången originalutgåvan av Gunnar Ekelöfs ”Sent på jorden” från 1932. Sten Lundquist förstod att värdesätta bokrariteter. Längst bak i boken stod priset; Stens diskreta och prydliga notering i blyerts var lätt att känna igen.
I Vasastaden lever man såväl med de döda som med de levande, i historien och i framtiden.
Trots uppenbara olikheter mellan den gamla ägaren och de nya, består antikvariatets atmosfär. Det är en plats där besökarna kan tala med människor som inte fullt ut lever i det postmoderna samhället och som inte identifierat sig med ekonomismens tomma värld.
På antikvariatet kan man upptäcka värdet av en värld som är på väg att säljas ut.
I Vasastaden lever man såväl med de döda som med de levande, i historien och i framtiden.
När höstlöven åter faller från träden i Allén och mörkret lägger sig över staden tänker jag på Håkan Hellströms ord från andra skivan, Det är så jag säger det, i låten med samma titel: ”Jag vänder om, hon bara ler, Allén är inte så dålig ändå.”
Vi längtar i slutet av november efter den första vårdagen då vi kan känna doften av havet; när havsluften från Vinga blåser in över staden.
När jag cyklar i Allén och i näsborrarna känner saltet från havet, då vet jag plötsligt att jag bor precis där jag skall och dit omständigheterna fört mig.
Vi hör ihop; Vasastan, västerhavet, mitt öde och jag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Wedel: En perfekt göteborgsk bussresa
LÄS MER:Min del av Göteborg: Landala av Lydia Sandgren
LÄS MER:Min del av Göteborg: Lunden av Matti Ollikainen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
