Mikaela Blomqvist: Recension: ”Händelseboken” av Andrzej Tichý

På mästerligt berättande prosa skriver Andrzej Tichý om människor få vill veta av. ”Händelseboken” är inte fulländad. Den är något mycket bättre än det, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I mitten av Andrzej Tichýs nya roman ”Händelseboken” finner jag en perfekt beskrivning av det samtida Sverige. Någon konstaterar att det kapitalistiska systemet inte har gett oss en trickle down-ekonomi utan ett trickle up-elände. De engelska termerna syftar på en magisk, nyliberal idé: om de rikaste får det bättre, så kommer det i förlängningen att gynna de fattigaste. Välståndet ska sippra nedåt. I verkligheten börjar misären breda ut sig och drabba fler.

”Händelseboken” är Tichýs nionde bok, där två är skrivna tillsammans med Pär Thörn och Aleksander Motturi. Tematiken är bekant från de tidigare romanerna och novellerna: underklassen, självmordet, konsten, Malmö och det hierarkiskt ordnade samhället. Tichý skriver om människor få vill se eller veta av, ofta med ursprung utanför Sverige. Som vanligt gör han det på ett sätt som pekar ut den större ordningen snarare än det enskilda, olyckliga ödet.

ANNONS

Över nästan sjuhundra sidor möter läsaren brottstycken av historier återberättade i tredje person, som korta repliker eller i längre monologer. Ett avsnitt lyder: ”Mars månad, en stökig grå lägenhet och teven är påslagen, sprider färgerna. Ingenting händer. Vad är detta för slags liv?” Någon talar, det framgår inte vem och det kunde förstås vara nästan vem som helst.

Det är som att lusten ensam har fått tjäna som ordnande princip

På nätet läser jag mig till att en händelsebok är något som numera används i skolan, häften där barn uppmanas skriva spontana sagor. I ”Händelseboken” förekommer en sådan, tillhörande pojken Josif. Med barnsliga felstavningar berättar han allt längre och mörkare historier. De rör sig från glad vänskap till cyniskt bedrägeri. Men romanen är också en händelsebok i sig: Tichý tycks berätta det som faller honom in. Det är som att lusten ensam har fått tjäna som ordnande princip.

Med det inte sagt att han förhåller sig naivt till formen. Tvärtom är det som att ”Händelseboken” hela tiden kommenterar sig själv. Som när kompositören Kowalski citerar en annan musiker: ”Jag vill ha ömheten och brutaliteten och jag vill nå ända till slutet av båda dessa känslor.” Eller när samme Kowalski resonerar om skillnaden mellan fragmenterad och fragmentarisk konst – finns det ett ursprungligt helt?

ANNONS

Författaren Zygmunt Pereira, som återkommer boken igenom, säger att mångfalden, hybriden och motstridigheten är en sanning och helhet. De utgör ett motstånd mot homogeniseringen av allt liv. Via telefon instrueras någon att rita ett antal raka streck som tillsammans, genom hur de korsar varandra, bildar en kurva. Just så fungerar ”Händelseboken”: De många bilderna speglar och fördjupar varandra. Läsaren får själv upprätta sambandet mellan kreolmat och Jesus bespisningsunder.

Tanken om det enskilda som variation på och uttryck för det gemensamma ligger också till grund för bokens människosyn. Varje människa är en ö, ensam och isolerad, men under ytan hänger öarna samman med fastlandet. Någon invänder att när vi talar om rasismen, kapitalismen eller patriarkatet så talar vi egentligen om det lidande våra föräldrar har orsakat oss. Kowalski genmäler att också föräldrarna är del av ett system.

Liksom i livet i stort behöver man inte söka efter brutaliteten i ”Händelseboken”

Teoretiserandet varvas med mästerligt berättande prosa, skriven med ett fint öra för det talspråkliga och en chosefrihet som jag förutom hos Tichý bara sett hos Stig Larsson på svenska. Ibland går det nästan att höra malmöitiskan, som när ett kranium i en lång harang mot slutet av boken vill rättfärdiga sig själv inför en tiggande kvinna: ”[…] det finns definitivt folk som har det betydligt sämre än hon, de finns de som aldrig skulle ha råd att resa så långt och ha självförtroendet och modet att sitta där och tigga […]”.

ANNONS

I vissa passager antyds en nära förestående framtid där Sverige styrs av en VD och man har påbörjat en tvångsrepatriering. ”Händelseboken” drar därmed de yttersta konsekvenserna av samtidens språk. Inget får bara passera: ”Hon sa att de letade efter ’en bra’ skola och han frågade om de var ’bra föräldrar’. ’Är ert barn bra? Är framtiden bra?’”

Liksom i livet i stort behöver man inte söka efter brutaliteten i ”Händelseboken”. Men hur var det då med ömheten? Den återfinns här i det vardagliga, en ensam stund på balkongen, men också hos fiktionen i sig. Så har två av romanens mest utsatta människor, ungdomarna Violeta och Gejmboj som blir offer för trafficking, båda försetts med övernaturliga förmågor som påminner dem om att den värld vi för tillfället ser inte är allt.

Det får mig att tänka på vad Jorge Luis Borges skriver någonstans, att det är fel att skilja på litteratur och verklighet eftersom litteraturen bevisligen är en del av verkligheten. Ungefär så tror jag hoppet ser ut i Andrzej Tichýs verk. Denna gång har han inte skrivit en fulländad roman. ”Händelseboken” är något mycket bättre än det.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Det osynliga äventyret” på Göteborgs stadsteater

LÄS MER:Morrissey är fortfarande värd att älska

LÄS MER:Recension: ”En emigrants dagbok” av Wera von Essen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS