En individ som lever i västvärlden vill oftast två saker: utvecklas och “vara en bra människa”. Det förstnämnda brukar ge sig av sig självt i takt med tillvarons obönhörliga glufsande på allt mänskligt. Det andra är i allmänhet betydligt svårare.
Så är det för unga Hanna, protagonisten i Sigge Eklunds nya roman “Gruppen”. Hon har rest till Madrid för att praktisera på Pradomuseet – ett äventyr hon inte är känslomässigt redo för. Snart börjar hon umgås med en grupp andra unga svenskar, och hennes tankar kretsar allt intensivare kring dem, samtidigt som “djuret”, något dunkelt och farligt inom henne, växer sig närmare randen mot det ohanterliga.
Hans personporträtt är inkännande och oförlåtande på samma gång
Sigge Eklund är ingen oäven stilist. Glimtvis kan han fånga stämningen i ett mörkt rum, ett badleksakslikt halvstånd, hur konsten på museet börjar samspela med Hannas känslomässiga skador, så att det blir farlig litteratur. Sådan text som kan få läsarens psyke att för ett ögonblick svaja till och skrämma sig självt.
Hans personporträtt är inkännande och oförlåtande på samma gång, och sökarljuset sveper över det vi inte vill kännas vid hos oss själva: att vi är för hungriga efter kontakt, ibland så att vi vill sluka, eller bli, de människor på vilka vi projicerar vår längtan. Att det kanske inte är sant att vi vill “vara bra människor”. Inte hela tiden.
Kanske vill vi ibland vara kvävande, oresonliga, egoistiska människor och äga vår omvärld. Skada någon så svårt att hen aldrig kan glömma oss. Och inte minst, naturligtvis, skada oss själva. Den klådan tycks extra infernalisk när vi är några och tjugo, som Hanna.
Den intellektuella kapaciteten står i full blom, men är ännu underutnyttjad av världen, och kan förfärande lätt bli ett massförstörelsevapen. Kanske har man för få tvingande livsuppgifter för att kunna bortse från sig själv, och för mycken introspektion leder nästan ofelbart till någon grad av självhat. Eftersom vi ju är vidriga, allihop, på ett eller annat sätt, bara vi skärskådar oss själva tillräckligt noggrant.
Tyvärr hemfaller Eklund ofta åt att “vara författare”, vilket är närbesläktat med att “vara en bra människa”
Tyvärr hemfaller Eklund ofta åt att “vara författare”, vilket är närbesläktat med att “vara en bra människa”. I ”Gruppen” finns alla markörer för en bra bok: beskrivningar av väder (oftast olika varianter av växlande molnighet och lätt bris), ljuskäglor som faller över olika ytor, personer som iakttar detaljer i andra personers utseenden.
Jag uppskattar att 80 procent av meningarna börjar med ordet “hon”, och sedan beskriver vad Hanna gör.
Och så kommer den, nu och då, Hannas skräck för djävulen, verklig eller metaforisk, som griper efter hennes själsförmögenheter.
Jag vill aldrig efterfråga en annan bok än den jag har i mina händer. Det vore meningslöst. Men jag hade önskat Hanna mer luft omkring sina tankar och känslor. Hon är så inpressad i allt hennes författare vill berätta om hennes omvärld, om Madrids nattliv, om allt sådant som gör en bok till en Roman.
Inget fel i det. Men i stället för att på kritikerns slöa vis beklaga bristen på strykningar kommer jag på mig med att vilja läsa 500 sidor till om Hanna.
Låta de tickande bomberna i hennes psyke bli en matta över hela Spanien.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hur bra mår egentligen Sigge Eklund?
LÄS MER:Recension: ”Samlade fragment ur ett spretigt liv” av Lasse Åberg
LÄS MER:Sara Kadefors: "Sigge Eklund har flyttat in i mitt hem"
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
