Recension: ”Den andra dottern” av Annie Ernaux

I samband med att den franska Nobelpristagaren Annie Ernaux skrev sin första öppet självbiografiska bok ”Min far” 1983, avslöjade hon en familjehemlighet. Det handlar om en storasyster som dog vid sex års ålder flera år innan hon själv föddes.

Om detta barn talades det inte i familjen. Inte en enda gång berättade föräldrarna för henne om den förlorade dottern och storasystern, utan det var Ernaux själv som hörde sin mor prata med en granne. I en så kallad urscen.

Episoden i ”Min far” som berör flickan börjar så här: ”Den lilla dottern kom hem från skolan en dag med ont i halsen. Febern gick inte ner, det var difteri.” Det som här renderade endast ett fåtal sakliga rader om en familjetragedi, blev trettio år senare en egen liten bok.

Men först efter att Ernaux bland annat skrivit en bok om sin mor (”Kvinnan”, 1987), en bok om en passionerad kärlekshistoria (”Sinnenas tid” 1992), en olaglig abort (”Händelsen” 2000), och inte minst den mer omfattande ”Åren” som utkom 2008.

om systern inte hade dött, så hade föräldrarna inte haft råd att skaffa ett andra barn

2011 var det dags för ”Den andra dottern”. Och nu, ytterligare 13 år senare, utkommer den på svenska i Maria Björkmans som alltid fina och stabila översättning.

Den enes död, den andres bröd heter det ju. Och faktum är att om systern inte hade dött, så hade föräldrarna inte haft råd att skaffa ett andra barn. Det var ett barn som gällde. Med andra ord hade författaren själv inte existerat.

Det är sådant som kan få tanken att svindla för vem som helst.

Själv har jag en liknande tragedi i familjen. Mina föräldrars allra första barn var en dotter som var dödfödd. 1962 var året, och de var jätteunga. Och ingen pratade om saken.

För det gjorde man inte.

Men jag är glad att de gjorde det med oss, efteråt. För en stor sorg och en förlust sätter sina spår i en familj oavsett om man känner till den eller inte. Förväntningar på det nya barnet. Oro, ängslan. Men också så mycket kärlek till den som lever.

I Ernauxs familjeberättelse är tystnaden – allt det som inte uttrycks eller benämns men likväl finns där – en integrerad del. Så samtidigt som författarskapet i någon mening hämtar kraft ur att berätta om eller synliggöra det som hänt och som förtigs – så är också själva tystnaden kring sorgen, frånvaron och förlusten, ett ämne i egen rätt.

”Vi upprätthöll fiktionen bortom det sannolikas gräns”, skriver Ernaux till exempel om när faderns kista sänks ner intill systerns grav.

Bokens utgångspunkt är dock ett gammalt svartvitt fotografi av en flicka som författaren zoomar in på och beskriver. Länge trodde berättarjaget att det var hon själv – men det var det ju inte alls.

På samma vis är boktiteln ”Den andra dottern” (”L’autre fille”) dubbeltydig och ”den andra” kan både avse den dotter som dog – och den dotter som föddes därefter. ”Fille” på franska har dock både betydelsen ”flicka” och ”dotter” och är därmed ännu öppnare för tolkning än i den svenska översättningen.

Boken är skriven från ett tydligt självbiografiskt ”jag” till ett ”du” som är denna frånvarande syster. Själv kallar Ernaux det för ett brev, men förutom tilltalet är stilen och metoden extremt lika alla hennes övriga böcker i sitt kretsande kring sitt ämne, sitt prövande av sanningen och minnet.

Samtidigt ifrågasätter hon det lite underliga och förmätna i att rikta sig till någon som man aldrig träffat eller känt, eller i att hålla på och spekulera i hur det kunde ha varit, ”om inte”.

Vad är hon egentligen ute efter? Vem är det ”du” som hon riktar sig till?

Vad en litterär stjärna som Édouard Louis skulle vara utan Ernaux är omöjligt att säga

”Jag kan inte placera dig där jag varit. Ersätta min tillvaro med din. Där är döden och där är livet. Du eller jag. För att finnas till var jag tvungen att förneka dig.”

Jag tänker på vad Therese Bohman 2020 skrev i sitt förord till Ernauxs ”Min far” och ”Kvinnan”, om vår tids enorma upptagenhet av kändisar och deras livsberättelser. Då innebär Ernauxs 40 år gamla böcker om sina arbetarklassföräldrar, om det fula och ringaktade, som en omkastning av ordningen.

Därefter har författaren på olika vis fortsatt att syna skammen i sömmarna, ofta kopplad till klass och sexualitet.

Vad en litterär stjärna som Édouard Louis skulle vara utan Ernaux är omöjligt att säga. Det är så att säga hon som röjt vägen för en viss typ av självbiografiskt skrivande med sociologiska ambitioner, en fransk arbetarlitteratur.

Men precis som man kan bli mätt på Louis och hans oerhörda emfas, känner jag mig med denna bok, efter många år som läsare, aningen mätt på Ernaux.

Det där envetna vridandet och vändandet på den egna historien. Fotografier skärskådas, fakta rabblas, vittnen kallas. Ett enda petigt ältande är det.

Lägg därtill det tvångsintimiserande tilltalet ”du” – fast det problematiseras.

Kanske är det inte Annie Ernauxs fel, utan mitt.

Men hur mycket jag än sympatiserar med behovet av att undersöka familjetragedin i fråga – och detta är ju verkligen ett psykoanalytiskt drama – så har jag på nåt sätt tröttnat på metoden.

Det kanske går att återvända hit en dag. Men just nu känner jag bara att jag orkar inte mer.

Läs mer i GP Kultur:

Jenny Högström

jenny.hogstrom@gp.se

Följ