Premissen för Lina Wolffs nya bok ”Promenader i natten” är underbart utflippad. Författaren Lina Wolff har skrivkramp. Då får hon besök av stoikern Marcus Aurelius, död sedan snart tvåtusen år. Han beordrar henne att ägna de kommande fyrtio nätterna åt att drömma, och dagarna åt att förbereda sig för drömmandet. Inget skrivande.
Det hela ska fungera som en reningsprocess. Aurelius anklagar Wolff för att ha drabbats av oförmåga, fåfänga och egoism: ”Skrivande ska, för att fungera, endast handla om skrivande.”
Hon accepterar utmaningen och resten av boken utgörs av de fyrtio drömmarna – titelns promenader i natten.
Hon sprider veneriska sjukdomar på mingel i Stockholm, söker upp en kritiker för att säga att hon är förälskad i honom och riktar ett ironiskt tack till sina läsare
Ofta hör man människor säga att drömmar är tråkiga och meningslösa. Själv anser jag att det knappt finns något mer intressant. Särskilt – ska det visa sig – Lina Wolffs drömmar som är så detaljrika och tydliga att man får misstänka att de är påhittade eller ordentligt utbroderade. Det spelar ingen roll.
Inledningsvis handlar många av dem om att Wolff på olika sätt förstör för sig själv. Hon sprider veneriska sjukdomar på mingel i Stockholm, söker upp en kritiker för att säga att hon är förälskad i honom och riktar ett ironiskt tack till sina läsare. I en lite oroväckande dröm vaktar hennes före detta förläggare helvetets port.
Inför ett scensamtal drabbas hon av insikten att författaren är en dansande apa som ägnar sig åt apkonster när hon talar om sin bok. Wolff trivs så väl med det att hon bestämmer sig för att ta med ett tält till framträdandet och bosätta sig på scen. ”Promenader i natten” säger mycket om vår absurda litterära offentlighet.
I en annan dröm blir Wolff attackerad för att hon inte skriver debattexter om politik. Hon försöker svara att hon uttrycker massor av åsikter, men var tredje år i en roman. Litteraturen förväntas handla om allt annat än litteratur. Fiktionen tycks inte ha något värde i sig.
Wolff antyder att den tvärtom utgör en oavvislig del av vår verklighet. När hon i en dröm börjar nätdejta för att göra research för en roman oroas hon strax av att männen hon träffar ska mörda henne, så som män brukar göra på film. Och ja, att det är så vanligt förekommande måste väl vara ett uttryck för bortträngt kvinnohat.
I Wolffs skönlitterära värld ageras det mesta ut. Män och kvinnor lever i ömsesidig fiendskap och fascination
Fast i Wolffs skönlitterära värld ageras det mesta ut. Män och kvinnor lever i ömsesidig fiendskap och fascination. ”Promenader i natten” leder typiskt nog fram till ett brutalt mord. När reningen till sist fungerar börjar Wolff drömma att hon skriver en bok om Krista Martei som medelst en yxa hugger ihjäl och styckar sin man.
I en dröm prövar Wolff att hugga ved med yxa för att kunna skriva om hur det känns att hugga i en människa. Paradoxalt nog ger de många lagren av fiktion texten särskilt mycket bett. Den invanda, slentrianmässiga gränsen mot verkligheten suddas ut.
Mycket av det som skrivs och sägs om skrivande är så tråkigt att det får en att vilja sluta ägna sig åt litteratur. Tänk till exempel på Annie Ernaux sätt att lyfta fram sig själv och betrakta sig själv som skrivande i varenda text! Själva skrivakten benämns och mystifieras gång på gång på gång.
Lina Wolff visar att det finns en annan väg att gå. ”Promenader i natten” påminner om allt som är roligt och viktigt med litteratur, fiktionen och drömmen som ett annat sätt att tänka och se. Om att det finns en annan verklighet långt bortanför scenerna, vardagens bestyr och umgänget med andra, djupt inne i en själv.
Läs mer i GP Kultur:
Prosa
Lina Wolff
Promenader i natten
Albert Bonniers förlag
144 sidor
