Boken är tusen sidor lång och den tog tio år att skriva. Författaren gick upp varje dag klockan fem för att skriva den. Eller så satt hon på nätterna efter att barnen hade somnat. År har ägnats åt studier på flera skrivarskolor. Skrivande är något som författaren har hållit på med sedan hon var sju. Under långa perioder har författaren varit tvungen att försaka sådant som vi andra ägnar oss åt: vänner, tv och vin.
Ungefär så låter det ofta i författarintervjuer, när en boks kvaliteter ska beskrivas. Journalisten tar till kvantitativa mått och författaren framhåller sin flit och svarar på frågorna som om hon hoppas på att bli anställd någonstans, fast jag gissar att just det är vad hon inte vill. Man förhåller sig till skrivandet som till en karriär, vilken som helst, där man ska framställa sig själv i god dager.
Kanske får det konsekvenser för böckernas form? Tanken slår mig när jag läser en gammal antologi: ”Varför skriver vi?” från 1953. I den ombeds fjorton unga författare svara på frågan om varför de skriver. Jag fastnar för Arne Sands beskrivning av sina bevekelsegrunder. Inledningsvis, berättar han, var han inte särskilt intresserad av litteratur utan ville bara undkomma sitt borgerliga yrke.
Hans andra bok blev lyckligtvis strängt bedömd. Det ledde fram till en kris som fick honom att sluta skriva
När debutromanen ”Förföljaren” fick ett pris och fina recensioner bidrog det till att konservera hans målsättning. Han började flitigt producera romaner. Det hade kunnat bli en stilenlig introduktion till den typ av författarskap ”som inte fyller någon annan funktion än att dölja för oskyldiga människor en annan litteratur, som kunde ge dem storartade upplevelser.” Hans andra bok blev lyckligtvis strängt bedömd. Det ledde fram till en kris som fick honom att sluta skriva.
Sand hävdar att det är först i samband med detta som hans intresse för litteraturen verkligen väcks. Tidigare handlade hans skrivande mer om att byta sysselsättning än om att berätta en historia eller gestalta en konflikt. Nu blir han drabbad av romanens problem. Han anser att den värld som har konstituerat den är stadd i upplösning ”till följd av demokratins genombrott, undervisningens likformighet och de helt ändrade kommunikationsförhållandena.”
Demokratin och välfärden som ett hinder för litteraturen? Ja, varför inte. Det bådar i så fall gott för den samtida svenska romanen. Men risken är väl att författarna blir för upptagna med att bekämpa den egna, ständigt hotande ekonomiska utsattheten för att bry sig om hur det ser ut i de bredare lagren.
Jag tror att det är ganska svårt att tala om sitt skrivande på det här nyktert negativa sättet i dag
Sand konstaterar att han är i färd med att skriva en ny roman, men att han inte vet om den kommer hålla för att publiceras. Kanske kan han tänka sig att skriva något vart tionde år, kanske ingenting alls. (Det blev i själva verket fyra romaner på nio år.)
Jag tror att det är ganska svårt att tala om sitt skrivande på det här nyktert negativa sättet i dag. Fast vad ska hända om man gör det? Ingen kan ge en sparken. I värsta fall får man söka sig ett nytt förlag.
När skrivandet blir ett yrke bland andra – och dessutom den typ av yrke där allt hänger på att man gör karriär – är risken att författaren inte ger sig själv utrymme att ställa frågor om form, om sådant som krånglar till skrivandet, som kanske gör det omöjligt att skriva under en period.
Vad vi får då är en duktig och slätstruken litteratur, frambringad med nit i stället för med lust. Man måste ju vara produktiv. Och boken ska hinna bli ett-, två-, tre-, eller fyratusen sidor.
Läs mer i GP Kultur:
