Jenny Högström: Recension: ”Den unge mannen” av Annie Ernaux

I Annie Ernaux nya roman inleder en medelålders kvinna en kärleksrelation med en betydligt yngre man. Samtidigt hittar GP:s Jenny Högström nycklar till hela författarskapet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Förra året tilldelades den franska författaren Annie Ernaux Nobelpriset i litteratur. Då hade Ernaux, född 1940 i Normandie, varit verksam som författare sedan 1970-talet. Genombrottet kom med de kargt självbiografiska böckerna om föräldrarna och klassresan på 1980-talet. Sedan dess har hon fortsatt på det självbiografiska spåret, med klass, skam, sexualitet och begär i botten och en prosa som hon själv förlagt i skärningspunkten mellan sociologi och skönlitteratur.

Hon skrev om en illegal abort i filmatiserade ”Omständigheter”. Om en bagatelliserad våldtäkt. Om en het affär.

I romanen ”Åren” zoomade hon ut och inventerade ett halv sekel. Hon ackumulerade. Men i de flesta av sina böcker har Ernaux snarare skrivit utsökt enkelt, kort och upprivande.

ANNONS

Så är även fallet med den korta romanen ”Den unge mannen” som utkom på franska våren 2022, bara några månader innan Ernaux tilldelades det där Nobelpriset. Det är en roman som rakt och sakligt berättar om en kort passion – samtidigt som den faktiskt, lite sådär i förbifarten, säger en hel del om författarskapet i stort.

Med andra ord är dessa 39 sidor en present både för Ernaux nya och gamla läsare och går att läsa som en ingång i hela författarskapet

Med andra ord är dessa 39 sidor en present både för Ernaux nya och gamla läsare och går att läsa som en ingång i hela författarskapet, som en nyckel för den redan insatta, eller bara som de är.

Det är i slutet på 1990-talet och romanens berättarjag inleder en relation med en betydligt yngre man. Hon är strax över 50 och vid det här laget etablerad författare. Han är strax över 20, student, och har skrivit till henne i ett års tid.

”Ofta har jag älskat med någon för att tvinga mig själv att skriva”, skriver Ernaux. ”Jag ville i den trötthet, den känsla av övergivenhet som följer hitta skäl att inte vänta mig något mer av livet.” Sagt och gjort, hon bjuder upp den unge mannen på en drink – och de inleder en relation.

Och med den unge mannen på ett studentrum i Rouen återupplever författaren sin egen ungdom. Varje upplevelse som är ny för honom är en upprepning för henne. Studentlivet. Men också weekendresorna. Kärlekens generiska platser och rörelser.

ANNONS

”Vårt förhållande kunde betraktas ur ett utbytesperspektiv. Han gav mig njutning och han fick mig att återuppleva det som jag aldrig hade föreställt mig att jag skulle få återuppleva.”

Genom hans ungdom kan hon återuppleva sin egen. Och inte minst – genom hans ungdom kan hon låta bli att låtsas om sitt eget åldrande. Slippa spegla sig i ett ansikte som är lika gammalt och fårat som hennes eget. Hon slipper bli påmind.

Männen har upptäckt detta sedan länge, konstaterar vår berättare, och i mycket högre grad också gjort slag i saken. Nu är det alltså kvinnornas tur.

Och så dönar de fram, den unge mannen och den medelålders kvinnan, som en normbrytande pansarkryssare.

Och så dönar de fram, den unge mannen och den medelålders kvinnan, som en normbrytande pansarkryssare. Allas blickar fästa på dem som magneter när de går hand i hand längs med piren. Det ohöljda stirrandet på restaurangen. Men också blickarna av samförstånd med andra normbrytande par.

I många romaner har Ernaux gestaltat heterosexuella relationer där romanjaget (kvinnan) befunnit sig i en beroendeställning. I underläge. I fallet med den unge mannen är rollerna omkastade: här är det hon som har makten.

Hon är inte orolig. Hon är inte klängig. Hon är inte svartsjuk. Utan faktiskt lugn.

Samtidigt leder relationen – som för henne även innebär att hon återupplever och får syn på sitt liv på nytt – tillbaka till skrivandet. Precis som det var tänkt.

ANNONS

För genom att återuppleva ungdomen påminns hon också alltmer om en illegal abort hon gjorde. Tills det blir omöjligt att inte skriva om den. Varpå hon avslutar relationen.

Ja. Det kan låta brutalt, samtidigt är det inte alls skrivet utan ömhet. Men utan ursäkter eller skam. Med andra ord: ovanligt!

Och Maria Björkmans översättning av Ernaux är mycket bra förstås.

Men snälla bokredaktörer förklara varför ingen har verifierat att det låtcitat av The Doors som Ernaux refererar till verkligen stämmer, så jag slipper få så ont i korrögat.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Sniglar och snö” av Agneta Pleijel

LÄS MER:Recension: ”Sinnenas tid” av Annie Ernaux

LÄS MER:Feministisk seger att Annie Ernaux får Nobelpriset

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS