Platon visade sig mer än någon annan filosof

Biografier bör innehålla något mer än sådant man finner i subjektets almanacka. En person som utfört så märkliga ting att någon vill berätta hennes livs historia, då vill man komma nära känslor, tankar, vardag, bildningsgång, umgänge; allt det privata som formade den offentliga människan och hennes verk.

Vad gör man då om det inte finns något att berätta?

Jag ställdes inför det problemet när jag skrev en biografi över vapenmakaren, stjärnskådaren och, framför allt, matematikern Arkimedes. Det vi vet om honom utöver de vetenskapliga bidragen får plats på baksidan av en servett. Den senaste biografin var en sammanfattning författad av Plutarchos för tvåtusen år sedan.

Här är mitt råd: Berätta om tiden och platsen. Kom nära vardagen. Vilka var människorna? Om biografins huvudperson i dramatiska avseenden skilde sig från sin samtids seder och bruk, då vore det förmodligen känt. Från de futtiga, särskiljande drag som faktiskt finns kan man sedan dra åtminstone tentativa slutsatser om personen man vill lära känna.

Den andra infallsvinkeln är efterlämnade verk. Shakespeares dramer säger något om mannen. Teman, metaforer, bilder och miljöer lägger grund för spekulationer, men pekar också mot konkreta slutsatser. Ägde han detaljkännedom om krukmakeri? Stadsdelar? Sura uppstötningar?

Mindre enkelt är att dra slutsatser om, exempelvis, James Maxwell utifrån dennes ekvationer för elektromagnetismen. Ju högre abstraktionsnivå, desto mer fjärmar man sig vardagen.

Filosofen befinner sig någonstans mellan dramatikern och naturvetaren. Det är rimligt att en tät skildring av Platons miljö (i vid bemärkelse) vid sidan om en nära läsning av hans texter kan ge trovärdiga konturer av en faktisk person.

Trots dessa förbehåll tycker jag inte att Robin Waterfield lyckas i sin Platon-biografi. Återigen, jag efterlyser givetvis inte en biografi som approximerar något slags sanning – författaren har ingen tidsmaskin – men åtminstone en vederhäftig skiss, en rimlig hypotes. Istället bjuds enstaka fakta, men ingen helhet; en innehållsförteckning, men ingen berättelse.

det är fortfarande sant att Platon i de extremt levande dialogerna, deras rika persongallerier och fadersfiguren Sokrates visar sig i sina verk mer än kanske någon annan filosof

Inte heller den andra ingången, att någorlunda förstå Platon genom dennes filosofiska resonemang och övertygelser, tar oss nära en person som skulle kunna vara Platon.

Ett skäl är förmodligen att Waterfield inte är någon filosof, men det är fortfarande sant att Platon i de extremt levande dialogerna, deras rika persongallerier och fadersfiguren Sokrates visar sig i sina verk mer än kanske någon annan filosof (i konkurrens med Wittgenstein).

De gånger Waterfield ändå yttrar sig om Platon gör han det oftast lättvindigt, utan underbyggda resonemang – ”[J]ag finner det högst troligt att” – men hans uppgift är större än att sätta ner foten. Varför är just det ena högst troligt, snarare än det andra? Argumenten är svaga, som om författaren tröttnar på sina diskussioner, fäller ett omdöme, skyndar vidare.

Ett genomgående problem inom vetenskaps- och filosofihistorien är att de praktiska inslagen ges alldeles för liten tyngd. Teoretiska genombrott som givit praktiska tillämpningar söks upp och framhävs, men minst lika vanliga är tekniska genombrott som tvingat fram teoretiska förklaringar. Om dessa sägs inte lika mycket.

Att teorin ges företräde beror såklart på att det perspektivet utgår från de romantiska (både eran och adjektivet) genierna och deras salonger, som ju är långt mer lockande än bonden som upptäcker hur den försenade skörden gav ett mjöl som inte härsknade.

Här ger Waterfields biografi ett positivt bidrag. Genom historien har Platon framställts (ofta i kontrast till Aristoteles) som den mest verklighetsfrämmande teoretikern av dem alla.

Waterfield gör ett allvarligt försök att förena Platons abstrakta tankar med dennes påtaglig vilja till praktisk tillämpning inom utbildning och politik. Särskilt tvinnas de teoretiska och praktiska trådarna samman i avsnitten om Platons besök på Sicilien och hur filosofen där genom politiska intrigspel (och med fara för livet) försöker utvinna och tillämpa direkt kunskap och ge solida råd om hur staten bör styras.

Här lämnar Waterfield uppslagsverkets enformighet och drar trovärdiga slutsatser om en aspekt av Platons liv som historiskt givits smått utrymme. Boken hade förmodligen mått bra av att allt annat valts bort medan dessa avsnitt fördjupats ytterligare

Läs mer i GP Kultur:

Roland Poirier Martinsson

Följ