År 1962 publicerade Jürgen Habermas – tysk 1900-talsfilosof – ”Borgerlig offentlighet” (sv. 1984) om det offentliga samtalet i utrymmet mellan privatpersoner och den politiska makten. Om vi tänker oss demokrati inte som verkställandet av konstitutionella direktiv, utan som en pågående process, då är det i detta utrymme vi ser om en formell demokrati också är en faktisk demokrati.
Habermas beskriver hur det demokratiska samtalet började fallera med kommersialiseringen av media och spådde att journalistik efter hand skulle inriktas på sådant som ger kosing, främst underhållning. Utrymmet för kostsam journalistik skulle krympa, publicistiska normer upplösas. Platsen för det demokratiska samtalet skulle upphöra att existera eller åtminstone förtvina.
Eftersom Habermas är marxist såg han detta som en dialektisk process mellan politik och marknad. Eftersom jag är konservativ ser jag förskjutningar till följd av nya idéer om människan och samhället. Hur som helst, även om han hans diagnos var fel går det knappast att ifråga-sätta symptomen.
Eftersom jag är konservativ har jag redan gett upp
För två år sedan kom 95-åringen med uppföljaren, ”Ein neuer Strukturwandel der Öffentlichkeit”. Om Habermas var profetisk 1962 ger han nu en mer banal bild av sakläget. Sociala medier står i fokus. Algoritmer skapar och förstärker åsiktsbubblor. Ömsesidig förståelse omöjliggörs, då meningsmotståndare saknar enighet kring fakta och begrepp. Du tror att du vänder dig utåt, men talar i en ekokammare, likadant för den andre.
Habermas efterfrågar regleringar av det digitala för att rädda die Öffentlichkeit. Eftersom jag är konservativ har jag redan gett upp.
Mot bakgrund av sådana funderingar kan man diskutera polariseringen av det politiska samtalet. Själva begreppet antyder att vänstern och högern står långt ifrån varandra, befinner sig på olika poler på en planet. I sådana fall kan man med god vilja närma sig varandra.
Bubbelbilden säger snarare att de befinner sig på olika planeter. Den som tar raketen från den ena till den andra dör vid första andetaget i den giftiga atmosfären.
Jag ska inte tänja metaforen ytterligare.
Vänstern och högern är ense om två saker, dels att det retoriska avståndet är stort och växer, dels att det är den andres fel. Låt mig med hjälp av Donald Trump och Kamala Harris illustrera hur skulden är ömsesidig.
När Harris trädde fram som kandidat överraskade hon många genom att mest av en slump skoja om Trump, snarare än demonisera honom. I slutet av kampanjen lät hon dock som förväntat, arg och förmanande: Trump är farlig och egennyttig, struntar i andras lidanden, ljuger och förleder.
Trump raljerade ju bara en smula, lite skoj får man väl tåla?
Från sitt håll lät Trump hela tiden som han alltid gjort mot sina motståndare. Han förlöjligade Harris. Kallade henne korkad. Gjorde sig lustig över hennes skratt.
På så vis kunde de bara se den andres förolämpningar. Harris talade ju sanning, Trump flydde sakfrågorna. Trump raljerade ju bara en smula, lite skoj får man väl tåla?
Vi ser samma dynamik i Sverige. Vänstern finns på ledarsidor och ägnar sig åt vredgade personangrepp: högern bryr sig inte om hungriga barn.
Högern finns på nätet och gör sig i stället lustig över sina motståndare, lite nedlåtande, ibland hånfullt. Skojar bara.
Att inte kunna enas om debattens former, kanske inte ens om när man debatterar, är också en sorts bubblor.
En tanke vid sidan om detta. Varför har högern sedan kabel-TV:s framväxt varit bäst på nya medier? För att vrede inte gör en människa glad.
Läs mer i GP Kultur:
