För femton år sedan var jag i Washington, D.C. Samtidigt var mitt lag i baseboll, San Francisco Giants, i stan för att möta Washington Nationals. En kompis lånade mig sitt säsongskort.
Några rader ovanför mig stod ett gäng afrikanamerikaner i Nationals färger. Eftersom baren var bara ytterligare några rader upp med öl och starksprit blev de mer animerade ju längre matchen varade. Jag blev själv ganska rund under fötterna.
Det låter naturligtvis vedervärdigt att jag nämner att de var afrikanamerikaner, men för en svensk som bara gått på baseboll i norra Kalifornien var det relevant. I Washington, D.C. är andelen svarta närmare hälften av befolkningen. Segregationen är svår med stora socioekonomiska skillnader. Det finns delar av stan man aktar sig för, svarta ghetton med mycket våld, och den som inte blivit en smula orolig i min situation är förmodligen bärare av en god dos tillit. Jag erkänner att jag snabbt ångrade mig när mitt lag slog en homerun och jag med Giants-halsduk runt halsen tanklöst sträckte armarna i luften.
Deras respons? Skämtsamma pikar. Snart kom några av dem ner till mig. Resten av matchen var gemytlig. Mitt lag vann. När matchen var över dunkade de mig i ryggen, lovade revansch nästa gång, sedan skiljdes vi åt.
När nioåringarna gladde sig åt Helsingborgs mål överöstes de av fulla ölmuggar
En annan gång skulle min lille pojke och hans P9-lag gå på gamla Råsunda och se AIK – Helsingborg. Vi var några föräldrar som följde med för att hålla ordning på dem.
Vi stod på den glesa familjeläktaren. Eftersom en del av småpojkarna höll på Djurgården var det självklart för dem att nu hålla på AIK:s motståndare. De hoppade upp och ner när Helsingborg gjorde mål.
Också där hade vi motståndarfans några rader ovanför oss. När nioåringarna gladde sig åt Helsingborgs mål överöstes de av fulla ölmuggar. Vi protesterade, vilket gjorde dem ännu argare. Snart började de röra sig ner mot oss. Situationen var hotfull.
Vi ställde oss mellan huliganerna och barnen. Fler ölmuggar kastades. Vi flyttade inte på oss, men stod tysta. Snart drog sig bråkstakarna tillbaka, förvirrade, tror jag, när de förstod att de var på väg att göra upp med ett gäng tredje-klassare.
Det löper en röd tråd mellan huliganismen och gängkriminaliteten
Ytterligare en match: Häromdagen höll Djurgården på att förlora mot Hammarby. Reaktionerna på läktaren var att försöka avbryta matchen med bengaliska eldar (salpeter och svavel), raketer och bangers (olagliga knallskott som kan orsaka hörselskador och sårskador). Det har hänt att den sortens eldverk satt fyr på flaggor och jackor. I trängseln är risken för förödande eldsvådor uppenbar.
Så läktarna tömdes och snart beslutade polisen att dra tillbaka tillståndet för det offentliga arrangemanget. Dagen därpå spelades matchen färdig inför tomma läktare.
Reaktionerna från fansen och pressen var förutsägbara. Beslutet mötte hård kritik och samma vanliga ursäkt: det är ett litet fåtal som missköter sig, resten är skötsamma fans.
Jag kallar dem medlöpare.
Vad borde polisen ha gjort? På kort sikt förmodligen backat, låtit matchen fortsätta, vänt bort blicken, åtminstone om målet var att där och då tillfredsställa största möjliga antal.
På lång sikt består det praktiska problemet i att allt för många gör just det, men det finns också en vagare aspekt av problemet. Det löper en röd tråd mellan huliganismen och gängkriminaliteten, sociala mediers haveri och skolornas kris. Kultur och oskrivna normer har betydelse. Ytterst var skandalen på Tele 2 Arena inte fotbollens problem. Det tillhör oss alla.
Läs mer i GP Kultur:
