3-6 år: ”Igår” av Henrik Wallnäs (text) & Hanna Klinthage (bild), Natur & Kultur
Barn använder ofta preteritum medan de leker fantasilekar – “du hoppade rakt ner från klippan”, “och då landade jag på en tiger” – liksom för att förstärka att det skulle kunna hända, tempuset ger legitimitet till skeendet, kanske? Bilderboksförfattare tar ofta efter denna samtalsstil och ger barnen igenkänningsmöjligheter.
Henrik Wallnäs skruvar lite på tekniken i sin och Hanna Klinthages nya bok “Igår”. Konversationen mellan två barn handlar formellt inte om något som sker i leken just nu, eftersom det är en diskussion om vad som redan utspelat sig.
Samtidigt är det just i det återgivandet som leken ändå sker; man vänder och vrider på minnena och perspektiven, byter ståndpunkt, berättelsen blir vildare och vildare.
Först dricks det varm choklad och det finns snö och pulkor, men i ett flödande crescendo förvandlas det vardagliga till en flykt undan människor och lejon, till en ensamhet i mörker och vilsenhet, till en räddning i samvaron med den andra.
Tonen är både finstämd och fartfylld, och jag är som alltid otroligt förtjust i Hanna Klinthages illustrationer. Det finns en stillhet i bilderna som på ett paradoxalt sätt förstärker att det handlar om fart, flykt och äventyr, och understryker den existentiella tonen i historien; som när barnen ska öppna en dörr för att komma undan såväl djur som flintskalliga gubbar i träningsoverall.
Lejonet kastar en blå, mänsklig blick över axeln, åt ett helt annat håll, en av gubbarna gör det också. Varför? Kan det vara konturen av en fjäril mot husväggen som fångar deras uppmärksamhet, liksom den fångar min?
6-9 år: ”Guldguden” av Kristina Sigunsdotter (text)& Signe Kjaer (bild), Natur & Kultur
Jussi är sju år och befinner sig, utan att han riktigt vet hur det gick till, i en förfärlig situation. Först hände något underbart. Han hittade en guldfärgad skalbagge – men så kom klasskompisen Adde och lade beslag på den. Och inte bara det, Adde bestämmer att insekten är en gud, som viskar instruktioner, men bara till Adde.
Så nu måste Jussi utföra uppdrag han inte tycker om: som att stjäla snälla storebrorsans fina saker, för att guden vill ha dem. Och klä ut sig till medeltidsmänniska i en jutesäck, fast han känner sig jättedum och alla tittar på honom. Adde däremot tar bara på sig träskor.
Någon maktbalans kan man inte tala om i Kristina Sigunsdotters nya bok “Guldguden”. Det är Jussi som är underdog, Adde dominant i Karlsson på taket- stil, och man vill bara skrika till Jussi att strunta i alltihop.
Å andra sidan är det nog någon form av balans det handlar om ändå. Det blir aldrig riktigt brännande smärtsamt trots all ångest Sigunsdotter skickligt bygger upp hos Jussi – för han är på den rätta sidan av gungbrädet, trots allt.
Han kommer från en välfungerande kärnfamilj, och är uppkallad efter Jussi Björling, medan Adde har samma kläder varje dag och bor med en balkongrökande pappa i ett kaotiskt hem där mamman är död.
Och därför står det tidigt klart i berättelsen att det kommer bli okej för Jussi ändå. Men han är intressant som gestalt, och det är bra att veta att detta är första delen i en serie om honom. Annars hade porträttet känts lite ofärdigt. Som det nu är vill jag fortsätta följa hans inre, och försöka förstå mer om hans tendens att allt som oftast sitta under skolbänken när allting är alldeles för lätt och alldeles för tråkigt.
Signe Kjaers illustrationer bidrar starkt till läsupplevelsen; de är samtidigt detaljrika, med extra byggstenar till berättelsen, och vilsamma i sina mjuka färger och konturer.
Tonår/unga vuxna, ”Vi föll isär” av E. Lockhart, (övers. Carina Jansson), Lavender Lit
Den amerikanska författaren E. Lockhart kan inte slita sig från sitt rikemansparadis Martha’s Vineyard i Massachusetts, där Kennedys och andra framgångsfamiljer gillar att ha sommarlov. Och det är väl en sak att hon återanvänder miljön från sina succéromaner ”Vi var lögnare” och uppföljaren ”En familj av lögnare”, men när hon halvt ursäktande formulerar ett litet företal och deklarerar att denna nya bok innehåller ”spoilers” för de tidigare titlarna, lägger hon ett högst onödigt krokben för sig själv.
För de böckerna, och särskilt den första, är med rätta enormt lästa och uppskattade. Jag vet ingen tonåring som läst dem och inte älskat dem. Nu när en ny historia tar form, i samma tid – men med nya ungdomar i centrum som hör talas om det som händer huvudpersonerna i de andra romanerna – så blir det på något absurt sätt som om Lockhart profiterar på sig själv. Det hela känns urblekt, lite använt. Och dessutom avslöjar hon mycket riktigt de chockerande vändningarna i de tidigare böckerna. Råkar man läsa denna först är det inte stor mening att läsa dem.
Inledningen är summarisk. Vi möter Matilda som går sista året på high school efter att ha haft en kringflackande uppväxt med sin distanserade, omogna konstnärsgroupie till mamma. Relationen är flyktig, den tar inte form i texten – men naturligtvis måste den vara flyktig, annars skulle Matilda inte vara så utlämnad på nåd och onåd väl framme på paradisön där hon för första gången i sitt liv ska träffa sin excentriska, världsberömde konstnärsfar.
Denne ser hon dock inte röken av. Veckorna går och Matilda umgås istället med tre jämnåriga killar, av olika skäl boende i det konstnärliga träslottet. Vuxna lyser med sin frånvaro, när de inte dyker upp som märkliga, avståndstagande statister.
Det här med att använda sig av lite hotfullt ansvarslösa, egocentrerade vuxna har blivit till en tämligen enkel krydda i ungdomsböcker. De behöver inte ha någon påtaglig karaktär, de behöver bara avvika från normerad vuxenhet och förväntat föräldraskap för att ha en obehaglig effekt, och det känns lite billigt.
Jag får dessutom läsa drygt halva boken innan upptakten övergår i en mer engagerande handling, men då tar det sig; en madwoman in the attic slår nästan aldrig fel.
Men nästa gång hoppas jag Lockhart tar sin suggestiva berättarstil någon annanstans.
