Livet börjar i kör. Inte bokstavligt talat såklart: men så här. Upplevelsen av barndom är en av att sjunga tillsammans. Från babyrytmikens klappövningar, via förskolans imse vimse, till lågstadiekörens mer eller mindre tonsäkra framträdanden vid diverse avslutningar och tåg.
Blinka lilla är barndom på samma sätt som doften av skolbespisning och kallfrusna reflexsnören är barndom. Skavande krage på stalledrängens linne. En grön och en blåprickig strumpläst. Över allt en svajande stjärna. Efteråt, torra bullar som snabbtinat i soggiga papper. Hysteriskt överhettade element och mandarinskal och ett ismoddigt fotspår, tydligt i relief, på dörrmattan mot skolgården.
Som vuxen, något du ser i ett förklarat ljus. Med mjuk blick och mjuk mun sitter du på en hård stol och under whiteboarden står röster som letar samma ton, som lika ofta hamnar bredvid. Mer än ofta dränkt av ett alltför entusiastiskt ackompanjemang, av en musiklärare med gitarr och glitter i skägget. Men det är ändå inte musiken som spelar roll. Skit i att det svajar i diskanten. Det har ju alltid svajat i diskanten. Halva uppmärksamheten är i video-mode på telefonen, halva i dina egna minnen. Av lika dana korridorer, nattsvärta utanför fönstret, pappershjärta på klassrumsdörren.
Som tillhörande vuxen står du handfallen mellan nissar och tärnor som går åt var sitt håll.
Och så blir du sittande på den där lilla lilla stolen och det är varannan jag går och fiskar och varannan white christmas och det är bada nakna på Sergels torg och tänd ett ljus och det är en jordgubbe i papp på dörren och åren har gått och plötsligt har barnen tippat och tappat sig fram till tonåren, och du själv till 45, och då plötsligt löser gruppen av ungar med pepparkakssmul i mungiporna och festisfingrar upp sig.
Som tillhörande vuxen står du handfallen mellan nissar och tärnor som går åt var sitt håll. Skaffar sig individuell smak. Artister de hittat – vem vet var. Huvudsaken är att ingen jädra pedagog varit i närheten. Att inte hundra andra lusse lellor också nynnar på samma ton: utan att just denna upplevelse, den egna subkulturen, är ett särskiljande drag. Och ja, det är inte kompisarna de vill särskilja sig. Det är från oss. Från alla gråtmilda blickar.
Du suckar kanske lite. Över att det gick så fort
Det är rätt och det är bra, föräldrar ska man göra upp med och det vet du om. Med samma mjuka blick och mjuka mun står du nu i en redbull-doftande aula och lyssnar medan just din lille bokmärkesängel – nu med skitigt hår och svart tshirt – står och häver ur sig en halvsäker cover av The Strokes.
Ändå. Samtidigt som du intellektuellt vet allt det där, om frigörelse, och samtidigt som han på trummorna missar ännu en takt, tänker du på all tid som gått och någonstans i bakhuvudet ligger ”Tomten” av Rydberg (de få rader du minns) och påminner om att du snart är död. Släkten följa släktens gång, var det väl, och något om hård frost. Du suckar kanske lite. Över att det gick så fort.
Trösten är att han sjunger ändå. Det mänskligaste som finns att göra. I kör, eller solo.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
