Carl Petersson Moberg: Varför är det så många som inte vågar sjunga?

Det är dags för Lucia – då kyrkor, torg och äldreboenden fylls av stämsång. För körsångare är det årets höjdpunkt, men allt för många stängs ute från gemenskapen för att de inte kan eller vågar. Carl Petersson Moberg undrar varför skolan inte lyckas göra fler trygga med att sjunga.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I 25 år har göteborgare och tillresta kunnat se det traditionsenliga julspelet utanför Domkyrkan. Den levande julkrubban brukar väcka glädje, inte minst genom kamelen Kalle från Orust, men också den klingande göteborgskan när Josef och Maria erbjuds en stallplats:

”Dô, de har änna ingen bokning, men hon ser riktigt gravid ut!”

När föreställningen lider mot sitt slut vänder sig berättaren mot publiken. Nu ska vi alla sjunga, proklamerar hon. Det blir ”Nu tändas tusen juleljus” tillsammans med änglakören, det vill säga studenter från LM Engström.

Det är en fin stund. Att sjunga tillsammans är ofta det. Jag själv är en del av den folkrörelse som i Sverige i dag består av uppskattningsvis 600 000 körsångare. Att sjunga i kör är och lär förbli något av det vackraste och viktigaste i mitt liv.

ANNONS

För den som tvivlar på fördelarna finns studier att luta sig mot; om körsångens nytta för hjärtat, bättre immunförsvar och rent av ökad kognitiv flexibilitet. Fast egentligen räcker det att tala med sångarna själva.

Men när ”Nu tändas tusen juleljus” ekar över torget blir jag också sorgsen. Det stora flertalet står tysta, i bästa fall mumlandes in i halsduken.

Det finns såklart många skäl till detta. Någon har problem att minnas texten. En annan är säkert helt nöjd med att bara lyssna – det är förståeligt. Ändå kan jag inte undgå att tänka att än fler känner att de inte kan. Att det vore pinsamt att ta plats framför andra med sin röst. Att de ska sjunga fel och skämma ut sig inför så väl försiktiga småbarnsföräldrar som kameler.

Sverige som är en gigant bland musikexportörer, som har vårt musikskoleunder och denna enorma infrastruktur vad gäller körsång lyckas ändå inte fånga upp de osäkra.

Extra stärkt i min känsla blir jag när jag läser Olle Andrens debattinlägg i GP (17/11). Koncist påpekar han att psalmerna i kyrkan är skrivna i för hög tonart. Ett stort bekymmer när det nu vankas julsång från bänkraderna: ”Vi män sitter och brummar eller hoppar i oktaverna och kvinnorna piper på de högre tonerna”.

Olle Andren verkar ha en poäng, sedan hans inlägg har en debatt om psalmernas tillgänglighet tagit fart. ”Ett folk som är så bra på körsång borde inte sjunga så dåligt i kyrkan”, inledde exempelvis DN:s Ove Säverman ett kåserisvar. (2/12)

ANNONS

Sveriges radio har i sin tur försökt reda ut hur det kommer sig att alla psalmer tycks för höga. Henrik Tobin, som just arbetar med att ta fram en ny psalmbok, menar att vi kan skylla en del på att vi har blivit längre och således också våra stämband. En förklaring som kanske bör ställas mot att människor har klagat på för höga tonarter sedan 1800-talet.

Ett annat skäl, menar han, är att vi är för otränade: "Vi sjunger inte på samma sätt som man gjorde en gång i tiden", säger han till P1 (22/11).

Förr stod förstås kyrkan för mycket av den breda allmänhetens sångträning. I dag förlitar vi oss på skolundervisningen. Kanske bör det ändå ses som något av ett misslyckande att så många då känner sig otrygga i sina röster.

Sverige som är en gigant bland musikexportörer, som har vårt musikskoleunder och denna enorma infrastruktur vad gäller körsång lyckas ändå inte fånga upp de osäkra. Vi kan skola internationella popstjärnor men inte mota bort ångesten när någon ska ta ton till ”Ja må hon leva”.

Det är förstås svårt att kräva mer av landets musikpedagoger som redan i dag gör allt de kan. Att sjunga är komplext, det kräver både träning och att övervinna rädslor. Men kanske behöver vi sätta upp ett högre mål, för att låna Socialdemokraternas kampanj från 2006: ”Alla ska med”.

ANNONS

Det är klart att vi vill se fler Zara Larssons, Agnetha Fältskogs och Joey Tempests – men i ärlighetens namn skulle jag bli ännu gladare att se tonårskillar sjunga ”Den blomstertid nu kommer” med säker röst och utan skam i blicken.

LÄS MER:Kommunpoeten Jimmy Alm låter som en kommunikatör

LÄS MER:Vi måste prata om monarkin

LÄS MER:Men mitt bibliotek blir väl kvar?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS