2018 gjorde Fouad Youcefi ett reportage för SVT Väst. Han räknade på hur många kommunikatörer som finns inom Göteborgs kommun och vad det kostar. Svaret väckte uppmärksamhet: 236 stycken och 406 000 kronor – per dag.
Sedan dess har antalet kommunikatörer i Göteborg blivit ett perfekt slagträ i den politiska debatten för dem som anser att kommunen slösar pengar. Vilken funktion de faktiskt utgör tycks spela mindre roll.
Men huruvida antalet kommunikatörer i staden är rimligt eller inte är en fråga för en annan gång. Som journalist är det dock tydligt att deras närvaro får konsekvenser – åtminstone för språket. I stället för byråkratins torra saklighet närmar man sig en blommigare och mer värderande pr-stil.
Såhär lyder exempelvis ett pressutskick från kommunala avloppshanterarna Gryaab:
”Vad är kopplingen mellan en toalettspolning och toppmoderna elbilsbatterier? Läs om vår unika lösning för att kyla Northvolt och Volvo Cars batterifabrik, NOVO Energy, i Göteborg. En lösning som Gryaab, Göteborg Energi och Kretslopp och vatten, Göteborgs Stad utvecklat tillsammans. #hållbaraihop #göteborg”
Vissa reagerar kanske inte nämnvärt på detta. Så mycket av vad vi läser i dag är formulerat på det här viset att vi inte ser det som märkligt att kommunala verksamheter försöker sälja in sig själva.
Det är en prosa som blivit allt vanligare. Den kan se ut på många sätt men kännetecknas förstås av sin positiva ton. Den finns hos kommunikatörer och reklamare, men också de många influencers som jobbar med att marknadsföra produkter i sociala medier.
Reklamspråket är överallt, det verkar rent av ha letat sig in hos Jimmy Alm – Sveriges första kommunpoet. Ibland är det enda som skiljer hans alster från ett kommunalt pressmeddelande radbrytningarna:
Ur: ”Till Tranemo textil”
under tre generationer
har du förvandlats
från en sy-fabrik
till ett varumärke
som förknippas med kvalité
När man läser Amanda Samuelssons reportage om Jimmy Alm i GP och året han verkat som Tranemos kommunpoet är det lätt att få sympatier. Han fick statliga medel, men det gjorde honom knappast rik. I stället har han kämpat på efter bästa förmåga samtidigt som det dånat runt honom. Osanningar och hemskheter har haglat, men också kärlek, vilket han själv är nog med att påpeka.
I helgen släpps ”Sveriges första kommunpoet”, en blandning av Jimmy Alms dikter, andras alster (vilket också var en del av projektet) och dagboksanteckningar:
”Jag förstår inte vad som händer. Det pågår en storm. Jimmy Alm befinner sig i mitten av den. Men det känns inte som om den handlar om mig” (20/10-21)
Själva dikterna följer ett tydligt mönster. De är skrivna till en person, ett fenomen eller verksamhet. Oftast rakt och med en mjuk och inkännande ton:
Ur ”Till Rabie”
du har kvar nycklarna
till ett hus som inte finns
kriget i Syrien
tog ifrån dig allt
När det gäller människor funkar tonen, svårare blir det med företag eller kommunala verksamheter. Då riskerar den att bli just reklamig. Kanske är det för att Jimmy Alm är en snäll person som försöker se det goda hos alla? Tranemoborna som läser hans dikter kan säkert känna sig glada och sedda. Men ett samhälle är också det taskiga och lumpna, ibland det helt obegripliga. Så även Tranemo.
När jag läser Jimmy Alms dikter är den staplade vänligheten frustrerande, men idén är god. Att låta en skribent djupdyka i en kommun och dess invånare, att skärskåda dess vardaglighet på ett sätt som journalistiken sällan mäktar. Kanske är inte en kommunpoet ett så dumt projekt som kritikerna vill hävda – men möjligen skulle Jimmy Alm behöva avlösas av en författare med lite mer kritisk blick.
LÄS MER:Jimmy Alm om omtumlande året som första kommunpoeten
LÄS MER:Utan kulturbidrag hade vår enda underhållning varit Måns Möller
LÄS MER:Vi måste prata om monarkin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
