Författaren Sofi Oksanen är aktuell med essäboken ”I samma flod”.
Författaren Sofi Oksanen är aktuell med essäboken ”I samma flod”. Bild: Toni Härkönen

Hynek Pallas: Blunda inte för terrorn som Sofi Oksanen beskriver

Den slentrianmässiga postkolonialismen delar upp allt i nord och syd och svart och vitt. Men också det ryska väldet har skapat postkoloniala trauman, skriver Hynek Pallas.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

”Vi har börjat lyssna till det globala syd!”. Utropet kom under ett panelsamtal inför en visning av Joshua Oppenheimers klassikerstämplade dokumentärfilm ”The act of killing” (2012) häromveckan. Ett obehagligt mästerverk om massmorden i Indonesien i mitten på 1960-talet. Mördarna skryter om sina dåd och iscensätter dem som makabra scener ur Hollywoodfilmer. Oppenheimer, vars medarbetare var anonyma av rädsla för repressalier, har berättat att det var svårare att få offrens anhöriga att vittna än förövarna att berätta.

Det säger något om hur mord på över en halv miljon personer, med stöd från västmakter, kunde normaliseras när förövarna skrev historien. ”The act of killing” hör därför till de verk som har bidragit till att vi – äntligen – lyssnar till det som förr kallades för ”tredje världen” och i dag för det ”globala syd”. Ett annat sådant verk är min medpanelist Göran Hugo Olssons film ”Om våld” (2014).

ANNONS

På min andra sida i panelen satt lektorn Ian Conrich som undervisar om postkoloniala filmer – vilket är det sammanhang dokumentärer som ”The act of killing” och termer som ”globala syd” hamnar i. Vilket fick mig att tvångstänka på vad som skulle ha skett med samtalet om jag hade kastat in Sofi Oksanens pinfärska essä ”I samma flod” i det.

Ändå är erfarenheten i det forna östblocket – trauman i kroppar, minnen och i utsugen mark – just postkolonial

Den finska författaren skriver nämligen med glasklar logik om den postsovjetiska sfären som postkolonial. Men du får leta med väldigt stark ficklampa efter filmer och högskolekurser som inkluderar det ryska och sovjetiska väldet i begreppet. Ändå är erfarenheten i det forna östblocket – trauman i kroppar, minnen och i utsugen mark – just postkolonial.

Den som säger det i ”öst” möter nickar, men i väst får jag snarare höra att jag är russofob. Dagens Arenas recension av ”I samma flod” förstår till exempel inte kopplingen mellan rysk imperialism och sexuellt våld, trots att Oksanen pekar på en röd tråd från andra världskriget till övergreppet på Ukraina (24/5).

Den slentrianmässiga postkolonialismen – så låst i sin föreställning om nord/syd och vitt/svart – brister inte bara här. Den högljudda ”analys” av Israel som präglar det offentliga samtalet – onda vita kapitalistkolonisatörer som förtrycker stackars bruna offer – är ett annat sorgebarn.

ANNONS

Synen präglar inte bara demonstrationsfraser. Jag går på Medelhavsmuseet i Stockholm och ser en utställning om Nakba (”katastrofen”) då 700 000 palestinier flydde eller fördrevs vid Israels grundande 1948. Ett statligt museum bidrar, mitt under en konflikt som blivit global, till att staten Israels tillkomst enbart skildras som katastrof.

Jag traskar ett kvarter för att skölja hjärnan på Konsthögskolans examensutställning, men möts i stället av politisk hötorgskonst

Vad gör vi med de omkring 800 000 judar som samtidigt, efter årtusenden av judiskt liv i Mellanöstern och Nordafrika, förföljdes och fördrevs i en effektiv etnisk rensning? Israel är ju i dag mer arabiskt än något av de länderna är judiskt. (Man kan tillägga att sovjetisk imperialism bidragit: 40 år av ”antisionism”, som i östblocket var antisemitism med annat namn, drev judar ur kommunistländerna.)

Jag traskar ett kvarter för att skölja hjärnan på Konsthögskolans examensutställning, men möts i stället av politisk hötorgskonst. Det snällaste som kan sägas om tavlorna på palestinasjalsdraperade män – och en bebis – med kalasjnikovs är att de på pricken fångar hur terror kan idealiseras i postkolonialismens namn.

Jo. Vi måste lyssna till historiens offer. I en idealisk värld skulle inte en film som ”The act of killing” – där förtryckare efter 50 år kan yvas medan offren hukar – behövas. Men utan en uppluckring av de ideologier som håller postkoloniala analyser, läslistor och filmcirklar i sina klor – då kommer offrens röster i framtiden bara få andra beklagligt svartvita slagsidor.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kristersson förstår inte vilket hot SD utgör

LÄS MER:Fico tycks vara utom livsfara – det är inte Slovakien

LÄS MER:Fantasy-sexet vittnar om en mycket mörk framtid

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS