Vilket är det största hotet mot dagens liberala demokratier? Det finns tyvärr en del att välja på. Den världsordning som hållit samman västvärlden sen andra världskriget är under press. 1990-talets slappa förhoppning om att fri marknad skulle sprida den liberala demokratins värderingar kom inte bara på skam, den vändes i sin motsats.
Ryssland, som aldrig begravde sin imperialism, för att anfallskrig mot ett europeiskt land. Kina är en ekonomisk muskelknutte, så dem diskuterar man inte människorätt med. FN är en trött dinosaurie där Kina och Ryssland kan vara permanenta medlemmar av säkerhetsrådet och Saudiarabien leder kvinnorättsforum.
En drastisk förändring – säg allt en ny omgång med Donald Trump i Vita huset kan orsaka – och trycket kan bli för stort.
När jag i förra veckan hörde Sveriges Radios Berlin-korrespondent Daniel Alling kommentera attentatet mot Slovakiens premiärminister Robert Fico började jag fundera på hur väl rustat Sverige egentligen är mot det allvarligaste hotet – det som eroderar våra demokratier inifrån. Har vi förståelse nog om vår omvärld, och därmed om vad som faktiskt pågår i Sverige?
Alling spekulerade i att Slovakien, liksom Sverige efter mordet på Olof Palme 1986, nu skulle enas. Chocken skulle ju leda till politisk samling.
Den här måttstocken, med vilken europeiska länder antas vara ungefär som Sverige 1986, är inte bara omöjlig att använda när det gäller det så kallade forna Östeuropa (att det görs av en Europakorrespondent i public service är ett underbetyg). Jämförelsen missar dessutom hur långt desinformation, hatspridande och tärande populism har gått i dagens värld.
2024 är vi fortfarande långt ifrån ett slovakiskt scenario. Men det finns ett parti som aktivt arbetar på att vi ska hamna där.
För mindre än ett år sedan stod Robert Fico och hans närmaste män på ett valmöte och fick publiken att skandera att landets liberala president var en ”amerikansk hora”. Det var inget undantag i den slovakiska politiken. Det är vardag. En populistisk, auktoritär krets med Fico i spetsen har hetsat mot minoriteter, mot ett ”liberalt etablissemang” och journalister.
De har eldat på konspirationsteorier i syfte att få etablerade medier att te sig som lögnare. Det räcker inte att tala om ett splittrat land – det är ett land med farliga raviner.
Sverige var inte i ett sådant träsk 1986, det fanns ett kitt som höll samman samhället efter mordet på Palme. Tilliten till medier och politiker var hög. 2024 är vi fortfarande långt ifrån ett slovakiskt scenario. Men det finns ett parti som aktivt arbetar på att vi ska hamna där.
Sverigedemokraternas trollfabriker var ingen nyhet i sig. Men Kalla faktas wallraffande fördjupade förståelsen för metoderna och kopplingen till partiet så att vi bättre förstår hur SD eroderar den liberala demokratin.
Partiet har länge bidragit till att sprida misstro, så split, konspirationer och falska nyheter. De bidrar, även öppet, till förakt för politiker och etablerade medier och – precis som i länder som Slovakien – kommer det leda till att samhällstilliten sjunker.
Nej, sådant är inte det enda som gör att tilliten sjunker i Sverige. Skjutningar, gängkrig och bomber skapar rädsla och driver folk i famnen på extremister. Politiker, medier och etablissemang som anställer kompisar och släktingar och drar meritokratin i smutsen är en gåva till populister.
För SD med sitt odlade utanförskap – via Tidöavtalet styr de Sverige men utan ansvaret det innebär – är detta ett politiskt guldregn. Särskilt som de sedan länge byggt upp en sfär av propagandacentraler.
Men trollfabrik-granskningen borde ha varit droppen som upplöste avtalet.
Det som olyckligtvis har kommit att kallas för ”alternativa medier”, som den SD-kopplade kanalen Riks, är med sin obefintliga faktagranskning, icke-transparenta finansiering och ideologiska vinkling mumma för påverkan från främmande makt. (Medielandskapet i Slovakien består till stor del av sådana sajter, fyllda av Kreml-pengar och ryska lögner).
Att Tidöpartierna efter Kalla fakta fick saken att handla om god ton mellan avtalets parter säger sitt om hur de – än en gång – inte förstår det existentiella hot SD utgör mot den svenska demokratin.
Ulf Kristersson, Johan Pehrson och Ebba Busch kunde börja med att slå upp The Economists färska desinformationsspecial (2/5). Där visade tidskriften hur exempelvis snabba, sofistikerade AI-lögner är en svår fara under detta internationella supervalår. Särskilt det som sprids via ”alternativa nyhetskällor” där riktiga nyheter varvas med lögner.
Det positiva ligger i att verktygen för att bekämpa fejk utvecklas snabbt. Men, understryker experterna, för det krävs att plattformar, akademiker och regeringar förstår och är eniga om hotet. Samarbetet måste sträcka sig från forskning till bekämpning.
Vad gör man då om partier som utgör underlag för ett lands styre inte bara aktivt underminerar denna kamp, utan utifrån sitt förakt för den liberala demokratin deltar i desinformationskriget? Där självaste partiledaren för Sverigedemokraterna attackerar seriös journalistik som en ”påverkansoperation” driven av ett ”vänsterliberalt etablissemang” (Omni 14/5).
Kristerssons, Pehrsons och Buschs maktkåthet är större än deras omsorg om den liberala samhällsmodellen
Den situationen förenar Slovakien och Sverige, samt andra länder där extremhögern ser ut att bli vinnare i EU-valet. I Tjeckien, även det ett land särskilt utsatt för påverkan via ”alternativa mediers” propaganda är det en fråga för säkerhetstjänsten. Det borde SD:s trollmarionetter vara här med.
Tidöavtalet var en katastrof från första stund. Inget av det vi vet om Sverigedemokraterna efter Kalla fakta var egentligen okänt när det ingicks för två år sedan. Men trollfabrik-granskningen borde ha varit droppen som upplöste avtalet.
När Ulf Kristersson i stället under partiledardebatten inför EU-valet – som fullständigt dominerats av SD:s trollkonton – retorikslirade och sa att det inte är regeringens ansvar att reglera vad olika partier gör ”så länge det är lagliga saker”, visade det att han inte är i närheten av att förstå allvaret.
Låt mig därför vara tydlig: En statsminister kan inte ena dagen slå sig för bröstet med att nationen går med i Nato för Sveriges säkerhets skull – och alla andra dagar luta sig mot ett parti som är ett hot mot samma lands demokratiska institutioner.
Att vi har en regering som inte förstår det – att Kristerssons, Pehrsons och Buschs maktkåthet är större än deras omsorg om den liberala samhällsmodellen – är skadligt för Sverige och Europa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Fico tycks vara utom livsfara – det är inte Slovakien
LÄS MER:Slovakerna har vridit klockan ur led
LÄS MER:Ingen som följt SD kan förvånas över deras trollfabriker
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
