Ett nyväckt intresse för en historisk strömning får Per Wirtén att se rött när han i Expressen Kultur (4/12) skriver om hur mycket han ogillar romantiken. Alltså inte röda rosor, choklad och otaliga filmer om ”boy meets girl”, utan den idéströmning som växte sig stark under 1800-talet och vars tankar återfinns i filosofi, konst och musik som lever än idag.
För Wirtén vilar det något olustigt över återupptäckandet av den romantiska eran. Han menar att denna nya vurm ”sammanfaller med den vindkantring som nu vrider samhällsvärderingarna i en konservativ och nationalistisk riktning”.
Jag vet inte, men det känns som om han försöker cancellera hela romantiken genom att kalla den för nazist? Eller så är jag bara skadad av för mycket internet och inte kan tänka i gråzoner längre. Allt är svart eller vitt.
Såklart har Wirtén en poäng, om än ganska enögd sådan. Vi vet exempelvis hur delar av romantiken utvecklades till nationalromantiken och vi vet vad som sker med dess arv idag. Men vurmen för romantiken idag ligger kanske inte nödvändigtvis i hur den utvecklades utan beror kanske snarare på vilka frågor romantiken ställde och vad rörelsen vände sig emot?
Jag vet inte, men det känns som om han försöker cancellera hela romantiken genom att kalla den för nazist?
Romantiken uppstod som en motrörelse mot upplysningens alltför starka förnuftstro. Där upplysningen förespråkade en mekanisk världsbild, en stum materialitet och mätbarhetens lov så ville romantiken något annat, något mjukare, något porösare.
Där upplysningen satte människan och hennes vetenskapliga framsteg i första rummet så accepterade romantikerna ”vår decentraliserade position i Galileos universum”, för att citera författaren Jim Kobuzek.
Där upplysningen, som namnet påpekar, tänkte att allt skulle lysas upp och inget mörker finnas i existensen så vände sig romantikerna till mörkret, till natten, till månens sken och det som döljer sig i skuggorna.
Känns det igen? Mätbarheten av människan och förpappringen av samhället har kritiserats länge nu. Senast i bioaktuella filmen ”Det omätbara” där bland annat filosofen Jonna Bornemarks kritik av samhällstillståndet figurerar. Mätbarheten, det egna presterandet, det ständiga kravet på förbättring som vilar över människan har fullständigt tröttat ut oss. Våra själar är slitna, som utsträckta segel, snart brister dom i sömmarna.
Kanske hittar vår tids allt mer utbredda trötthet en bundsförvant i romantiken? Där finner vi någon som äntligen berättar för oss att världen är spännande, att den är värd att utforskas och att allt som finns faktiskt inte är upptäckt ännu.
Våra själar är slitna, som utsträckta segel, snart brister dom i sömmarna.
Se in i mörkret, skåda inom dig, blicka ut över de vidsträckta vyerna säger romantikerna till oss idag.
Att Wirtén inte nämner den störste romantikern av idag är förvånande. Jag tänker på den tyska sociologen Hartmut Rosa som med sitt begrepp ”resonans” rönt stor uppmärksamhet och tycks ha satt fingret på den här tidens svårigheter att leva i en värld som blir allt mer stum och tom för var dag som går. I hans bok ”Det vi inte kan råda över” skriver han om ”världens gåtfulla undflyende” som en väsentlig del av dess vara.
Rosa menar att vi inte kan gripa efter världen, försöka fånga den eller göra den till vår. Resonans, det vi känner när världen tycks levande och svarar an till oss, inbegriper alltid ett mått av oförfogbarhet.
Vi kan inte kräva att världen svarar, då vägrar den.
Som kontrast mot romantikerna lyfter Per Wirtén upp Vincent van Gogh, som enligt honom ”målade världen som den var. Den slitna stolen vid hans säng representerade inget annat än vad den var: en stol.”
Jag är inte helt säker på att det är en rättvis bedömning av van Goghs måleri. Att han bara målade ”världen som den var”.
Nog fanns det mer i hans tavlor än detta.
Vi kan inte kräva att världen svarar, då vägrar den.
Men om det skulle vara så, är det inte just denna kalla materialism som de som söker sig till romantiken vänder sig emot? Att en stol bara är en stol och att en människa bara är en människa? Utan djup och okända mörker?
Om vurmen för romantiken är ett återvändande så tror inte jag det främst handlar om konservatism och nationalism utan att det är ett återvändande till en trösterik tanke om att världen i sin grund är en främmande och oberäknelig plats.
En plats som bara kan mätas i den förundran vi känner inför tillvaron, människan och världen.
Läs mer i GP Kultur:
