Precis när jag kliver ur den mörkaste vintern kommer Valter Nilsson med sitt sjungande hopp. Tack för det Valter. Du sjunger för mig, rakt in i mitt hjärta.
Den här vintern blev jag sjuk igen, i en svår depression som återigen slutade med en vistelse på psyket. Inte lika djupt som andra gånger men fortfarande djupt nere i mörkret. Under en läkemedelsbehandling svävar jag iväg till norra Sveriges fjäll.
På toppen av det spetsiga berget sitter jag tillsammans med min äldsta son, som i drömmen är 7 år igen – fri och förväntansfull – nu 19 år, mitt i darrande kliv in i vuxenvärlden där skuldlangarna står i varje hörn, med långa bostadsköer och en rätt kass framtidsbild. Min son, arbetarbarnet som byter däck 8 timmar om dagen, 5-6 dagar i veckan med det svarta gummidammet som täcker ansiktet, händerna och kroppen.
Mitt första jobb var på min morbrors korvfabrik, varje eftermiddag gick jag ner i Mölndalsån och försökte tvätta bort blodet och dödens stank.
Jag vaknar när behandlingen är slut och knyter näven i kamp och kärlek, tårarna rinner när jag tänker på min son och det hårda livet – jag fylls av samhörighet, vemod och stolthet – vi sliter, vi känner och vi lever. Trasornas arbetarfolk finns kvar i Göteborg och Valter Nilsson sjunger för oss.
Björn Werner ifrågasätter i en GP-artikel Valter Nilssons arbetarförankring och påstår att det Göteborg han sjunger om inte längre finns. Det stämmer inte, Werners text visar bara den isolerade verkligheten han och många befinner sig i – långt bort ifrån den fattigdom, slit och kamp för överlevnad som är högst levande för många svenskar i samtidens Sverige.
Vi som kämpar finns i Göteborg och Valter Nilsson sjunger för oss i mörker och ljus
Enligt en undersökning från SCB levde 729 000 svenskar under 2025 i materiell och social fattigdom, en dubblering sedan 2021. Ekonomisk stress och psykisk ohälsa har ett samband.
Vi som kämpar finns i Göteborg och Valter Nilsson sjunger för oss i mörker och ljus, om vilken sida av Älvsborgsbron en ska hoppa ifrån – ut mot havets oändlighet eller stanna kvar i staden och fortsätta arbetet att göra guld av skiten.
Ur vinterns mörker kommer ljuset, vårblommorna kikar upp och ger tro om livets godhet. Valter Nilsson reser sig ur den göteborgska gråa sörjan, han kliver upp och skiner som solen. Han kommer i rätt tid, han skänker hopp om att det går att ha det lite gött. Han raljerar om Stockholmare i tunna dunjackor och får Expressens skribent att skriva att Stockholmare är sämst och Göteborgare är bäst.
Vi är bäst, vi som lever vidare i den finaste staden i världen, vi som enas som en familj i motståndet mot huvudstaden. Det handlar inte så mycket om vad Stockholm är utan mer om gåvan att ha en tydlig spegling att skapa vår identitet mot.
Vid Skansbergets skuggsida, när solen går ner bakom kronan, mitt på den lilla gräscirkeln som nu grönar på Skanstorget, omringad av bilar skickas väderballong nummer 6 (vit som freden) upp över staden för att fortsätta sprida hoppets näring över den alltmer polerade och städade tillvaron.
Med en utopisk, poetisk ceremoni – precis innan eldarnas och marschernas helg – firas våren och lill-lördag att Göteborg återigen får hoppets stoft fallande över sig och därmed kraft att fortsätta vara skitigt, bråkigt och kärleksfullt.
Precis som Valter och alla andra fantastiska vildblommor som kämpar kvar i sörjan för att ljuset ska få mer plats och energi att ta sig igenom sprickorna.
Den sällsynta gulsippan reser sig mot solen och tar sig ur skiten. Göteborg du är så vacker – solen skiner alltid i vårt Kalifornien.
