Antoine Compagnon (”Det fantastiska året 1966”) har onekligen målat en livfull fresk av Frankrike 1966. Men som Lars Lönnroth (GP 18/4) påpekat, krävs vidare utblickar för att förstå det händelsedigra 1968. Att just framhäva 1966 ter sig något godtyckligt.
Compagnon begrundar sitt val att skildra 1966 bland annat med att det råkar vara ett viktigt år i hans personliga utveckling. Vad gäller intellektuell spänst kan, som Per-Magnus Johansson (GP 14/4) poängterat, 1966 ändå väl mäta sig med 1968.
Detta gäller oavsett om man som Compagnon främst upptas av de parisiska förlagens alster, eller om man också tar omvärlden i beaktande.
Sextiotalets testuggare borde bättre ha lärt av sin hegelianska dialektik.
Sedan måste naturligtvis också kärnfrågan ställas. Var 1966 eller 1968 verkligen så fantastiska? I det omedelbara kölvattnet av de antiauktoritära, men samtidigt av diktaturkramande terrorromantik osande debatterna som avslutade sextiotalet, följde som bekant RAF-terror, flumskola och könssjukdomar.
Mer långsiktiga följder är samtidens politikerförakt och konspirationsteorier, minskande tillit, polarisering och ökande ojämlikhet. Dagens genomkommersialiserade samhällen präglas av en välfärdsstat i förfall med en nyliberal marknadsskola och antiintellektualism, aggressiva pojkar på jakt efter frånvarande fäder, grasserande skärmberoende och psykisk ohälsa.
Sextiotalets testuggare borde bättre ha lärt av sin hegelianska dialektik. Marxister och maoister kunde då ha insett att excesser av drömsk normlöshet skulle bana väg för att Europa och Amerika nu på ett häpnadsväckande sätt slår tillbaka till ett auktoritärt stadium med religiös fundamentalism och militarisering, där odemokratiska ledare förstärker polisiära befogenheter och uppluckrar rättsstatens principer.
Peter Norberg, idéhistoriker och ekonom
