”Det var spännande! Det var energigivande!” Den upprymde mannen på videon heter Russell Rickford och är professor i historia vid Cornell University i New York. En engagerad antirasist och anhängare av BLM. Han talade vid en propalestinsk demonstration strax efter den 7 oktober ifjol och med ”det” avsåg han massakern på israeler. Professor Rickford fick senare be om ursäkt för sina uttalanden men den spontana känslan av upprymdhet är otvetydig: ”De kunde andas för första gången på åratal” utbrister han och syftar på ”fredsälskande” Gazabor som firade Hamas illdåd. Han är inte ensam.
Under de senaste fyra månaderna har judehat skakat elituniversiteten i USA. Vi har bevittnat antisemitiska demonstrationer runt om i världen som kräver avskaffande av den judiska staten och utplåning av judar. Vi har sett protester utanför judiskägda företag i USA och andra delar av världen.
För nio år sedan påpekade jag i en artikel att antisemitismen saknades i många antirasisters idé om rasism. Efter Hamas pogrom i Israel den 7 oktober 2023 har antisemitismen inom vänstern och den så kallade antirasistiska rörelsen blivit tydligare än någonsin. På sociala medier frodas konspirationsteorierna, som den att massakern på musikfestivalen skulle varit planerad av Israel – precis som man tidigare påstått att judarna själva låg bakom 9/11 och Förintelsen. Och förstås den klassiska: att judar styr media.
För att citera en vän: ”vänsterfolk tror verkligen att antisemitism är ett litet obskyrt undantag, för att i nästa stund säga något antisemitiskt.”
I boken ”Jews don't count” gräver sig den brittisk-judiske komikern David Baddiel djupt ner i de ibland mer subtila men alltid skadliga former av antisemitism som finns i dag. Med hjälp av exempel från den litterära världen, filmindustrin, sporten, politiken och till och med den kulinariska världen visar han att antisemitismen lever och frodas, även bland progressiva som beundransvärt har ägnat sig åt social rättvisa.
Baddiels bok artikulerar den mest svåråtkomliga aspekten av samtida antisemitism: inte de fysiska eller ens virtuella attackerna, utan en sorts gaslighting som åtföljer dem. Den absurda men genomgripande premissen att angreppen är rättfärdiga, som kritik mot Israel eller sionismen, och att antisemitism därför egentligen inte existerar. På ytan är detta en bok om vad antirasister kallar "intersektionalitet" och hur den har använts som vapen mot judar, eller som bokens titel uttrycker det, hur "judar inte räknas" i den progressiva rörelsens annars omfattande kamp mot trångsynthet.
För mig landar all antisemitism i samma gamla judehat som jag hörde i Iran från islamisterna. Det hör jag nu hör från vänstern och den så kallade ”antirasistiska” rörelsen. Det är svår att skilja från nazisternas. Än en gång har judehatarna hittat syndabocksjuden som styr och förstör världen i största hemlighet – men de låter sig minsann inte luras! För att citera en vän: ”vänsterfolk tror verkligen att antisemitism är ett litet obskyrt undantag, för att i nästa stund säga något antisemitiskt.”
Fyra månader efter den värsta massakern på judar sedan andra världskriget ser det mörkt ut – i synnerhet för oss som befinner oss i diasporan och till skillnad från de israeliska judarna aldrig kan känna oss helt säkra på att judehatet inte, än en gång, blir samhällsbärande norm. ”Never again” brukar slagordet lyda den 27 januari, på Förintelsens minnesdag. Jag hoppas att vi i framtiden slipper se "antirasister" på våra manifestationer.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ekots avslöjande visar att inga judar är fria
LÄS MER:Vi vägrar se våldet i Gaza utövas i vårt namn
LÄS MER:Khomeini skilde också på judar och Israel
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
