Negar Josephi: Khomeini skilde också på judar och Israel

Precis som då har samtalen börjat bli färre. Ickejudiska vänner som annars hörde av sig har slutat med det.

Efter en tid började alla försvinna, en efter en. Ingen kom hem till oss längre. Inga vänner till mina föräldrar ringde. Vi umgicks bara med släkten. Under ett år hade vi förlorat sex personer i närmaste familjen. Alla avrättade. Den yngsta var 15 år, en ung pojke som älskade sin vita katt. Islamska republikens män hade lagt kropparna i genomskinliga plastsäckar som vi kunde hämta. Människor i vår närmaste krets av vänner slutar att höra av sig för sin egen säkerhets skull. Jag vill vara tydlig med att jag förstår dom. Det hotfulla klimatet som islamisterna i Iran hade skapat var allt som gick emot deras redan stora risktaganden. Här gällde lagar och regler som var stiftade av religiösa män som hatade kvinnor, homosexuella, minoriteter och oliktänkande.

Detta ägde rum i början på 80-talet. Alla som kunde skickade sina barn ensamma till USA eller Europa. I den New York-stationerade journalisten Shaharzad Elghanians biografi ”Titan of Tehran: From jewish ghetto to corporate clossus to firing squad – My grandfathers life” försöker hon förstå varför hennes farfar vägrade lämna Iran. Shahrzad Elghanian var sju år när hennes farfar avrättades. Domen var ”samröre med guds fiende” – alltså Israel – uppvigling och spioneri. Han var den förste civila personen från en av Irans minoriteter som avrättades i den post-revolutionära utrensningen. Hans avrättning blev ett uppvaknande för Irans judar. Det var nu de flesta av dem började lämna Iran på allvar för USA och Israel. Men det fanns en minoritet bland judarna som såg optimistiskt på regimskiftet. När Khomeini återvände till Teheran 1 februari 1979 fanns det judar som välkomnade honom med plakat och bilder på ayatollan som lovat att skilja på judar och sionism: ”Vi vet att det är två olika saker. Vi är emot sionister eftersom de inte är judar. De är politiska aktivister”.

Varför ska alltid andra tala om för oss hur vi ska vara, vad vi ska ta avstånd från eller vara för att vi ska vara godkända av resten av samhället?

Känns det bekant? I många år lät det likadant i Sverige. Varje gång någon uttalade sig antisemitiskt kopplat till konflikten i Mellanöstern så kom uppfostrande röster och sa ”Man måste skilja på judar och Israel”. Så om vi inte spelade med i den teatern och skilde oss från Israel så fick vi faktisk skylla oss själva om vi utsattes för judehat. Jag förstod aldrig varför judar inte får välja själva. Varför ska alltid andra tala om för oss hur vi ska vara, vad vi ska ta avstånd från eller vara för att vi ska vara godkända av resten av samhället? Sedan den 7 oktober ser jag judar öppet ge sitt stöd för Israel, mer än jag nånsin sett förut. Det krävdes slakt och våldtäkter på israeler för att vi skulle våga.

Från 1940-talet fram till revolutionen, under shahen Mohammad Reza Pahlavis styre, utgjorde judar mindre än en fjärdedels procent av Irans befolkning på 35 miljoner. Men deras ekonomiska och kulturella inflytande var ändå stort. Majoriteten tillhörde medelklassen och några av de ledande bidragsgivarna till Pahlavis industrisatsningar var judar. Det var bland annat detta som gjorde judarna suspekta i islamisternas ögon. Redan 1978 började broschyrer om att utkräva hämnd på judarna att cirkulera. Det klottrades antisemitiska slagord på synagogorna och en anti-israelisk våg svepte över Iran. Efter revolutionen beslagtogs mark och privata förmögenheter som tillhörde judar; somliga hade redan givit sig av och de förutseende och förmögna hade investerat utomlands, särskilt i USA. De mindre bemedlade utvandrade i stället till det förhållandevis socialistiska Israel. Till den förstnämnda gruppen hörde Shaharzad Elghanians farfar Habib Elghanian, en av Irans ledande industrimän. När Elghanian greps var Khomeini redan tillbaka från sin exil i Frankrike och shahen hade flytt landet. Den israeliske ambassadören erbjöd Elghanian plats på en av de sista flighterna från Teheran till Tel Aviv, men han tackade nej för han ansåg att Iran var hans land och de judar som var kvar i Iran behövde hans hjälp. Sin familj hade han redan skickat till USA.

Enligt Lior Sternfeld, professor i historia på Penn State University var det många judar som sympatiserade med och deltog i den islamiska revolutionen. I sin bok ”Iran and Zion: Jewish histories of twentieth century Iran” (2018) skriver han att de iranska judarna såg sig själva som en del av den iranska nationen och identifierade sig med folkets kramp för frihet, demokrati och jämlikhet. Därför var det helt naturligt för judarna att gå med i olika vänstergrupper under revolutionen, enligt Sternfeld.

Och vad innebär sionism? I grund och botten att judar ska ha ett eget land och att det landet ska vara där vi har en historia från flera tusen år bakåt i tiden.

Edna Sabet var en av de judar i Teheran som gick med i den militanta vänsterorganisationen Folkets Mujahedin. Sabet kom från en judisk medelklassfamilj där många i släkten hade studerat i USA. Genom sin muslimske man kom hon i kontakt med Folkets Mujahedin och blev en framstående person i rörelsen. Folkets Mujahedin stred ihop med resten av vänsterrörelserna mot Shahens styre, men efter revolutionen förföljdes de av regimen. Sabet greps och avrättades 1982 när hon var 27 år. Tesen i Sternfelds bok – att majoriteten av Irans judar backade sina landsmän i att störta Shahen och ge makten till Islamister – är omstridd. David Menashiri, professor i Mellanösternstudier vid Tel Aviv University, är själv iransk jude och befann sig i landet under den islamiska revolutionen. Till den israeliska tidningen Haaretz säger han att de som verkligen stödde revolutionen av ideologiska skäl var en minoritet – för de flesta handlade det om överlevnad. Menashiri jämför Irans judar med de tyska judarna och menar att precis som dem var Irans judar både oönskade och kopplade till landets högkultur.

Under de senaste protesterna i Iran har alla landets minoriteter deltagit – alla utom judarna. Varför? När svenska journalister åker till Iran och besöker landets judar kommer de ofta tillbaka med berättelser om hur bra judarna har det där. Till skillnad från i Sverige har de inga vakter utanför sina synagogor. Det finns många synagogor, kosherslakt och judiska skolor. Det låter nästan som att judarna har det bättre i Iran än i Sverige. Men iranska judar är hårt bevakade. När de blir kontaktade av en svensk journalist måste de berätta om hur bra de har det i Iran. De måste föra vidare regimens propaganda och sin tur för journalisterna den vidare. Men i själva verket håller de iranska judarna väldig låg profil och framförallt får de absolut inte ha något som helst samröre med Israel. Iran erkänner inte Israel som land och i varje iranskt pass finns det en notis om att man inte får åka till ”det ockuperade Palestina.” Samröre med ”Guds fiende” kan fortfarande leda till dödsstraff. Under de senaste protesterna i landet har synagogorna hållits stängda och Judiska centralrådet i landet har skickat ett meddelande till den högste ledaren där de intygar sin lojalitet med regimen. Även i Sverige är det viktigt att visa att det finns judar som ogillar Israels ståndpunkt. Det var viktigt att publicera debattartikeln från de 60-tal judar som inte vill förknippas med Israel. ”Titta här har vi judar som ogillar sionism och Israel”. Och vad innebär sionism? I grund och botten att judar ska ha ett eget land och att det landet ska vara där vi har en historia från flera tusen år bakåt i tiden.

Hotet mot oss handlar inte om vår politiska ståndpunkt, om en ett land i storlek av Småland eller att vi hyser starka känslor till en plats som Israel. Det handlar åter om vår existens.

Kravet som är mer eller mindre outtalat men som nästan alla judar i diaspora måste uppfylla är lojalitet med majoritetsbefolkningen och deras uppfattningar. I Sverige känner vi av det varje gång krig bryter ut mellan Israel och palestinierna. Vems sida står du på? Är du en god eller ond jude? Nu testas vi igen. Men majoriteten av oss judar vet, en del utav erfarenhet, att det egentligen inte spelar någon roll var vi står. Hotet mot oss handlar inte om vår politiska ståndpunkt, om en ett land i storlek av Småland eller att vi hyser starka känslor till en plats som Israel. Det handlar åter om vår existens. Att vi finns. Men trycket på oss är ingenting jämfört det som de iranska judarna lever under i dag.

Nyligen blev en som flytt landet för Israel intervjuad i Jerusalem post om protesterna i Iran.

– Judarna i Iran är alla potentiella gisslan, sa han. I händelse av ett krig med Israel kommer mullorna inte tveka att använda dem som förhandlingskort. Judarna lever i Iran på lånad tid.

Aldrig har ett land för judar varit viktigare. Enligt den senaste undersökningen som gjorts av judiska centralrådet finns det utbredda diskussioner om att lämna Sverige. Närmare hälften har diskuterat att flytta från Sverige den senaste tiden. Antisemitismen är den helt dominerande orsaken. I princip alla judar som jag talat med som har tanken på flytt nämner Israel. Dom ser den utbredda judehatet genom hela väst.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Hatet mot judar ligger som en hinna över världen

LÄS MER:Kvinnorna i Iran har aldrig varit lika bestämda

LÄS MER:Vad ska det bli av det judiska folket?

Negar Josephi