På onsdagen sänds det sista av fyra avsnitt i dokumentärserien “Det svenska styckmordet” och det ska bli skönt att slippa läsa fler ledartexter om justitiemord. Mordet på Catrine da Costa och de efterföljande rättsprocesserna har varit föremål för ideologiska tolkningar från början, inte minst genom feministiska och könspolitiska observationer i böcker som “Catrine och rättvisan” av Hanna Olsson och “Döden är en man” av Per Lindeberg.
Även “Det svenska styckmordet” får beskrivas som ett ideologiskt berättande i den meningen att rättsapparaten framstår som både nyckfull och riggad i syfte att möjliggöra den lilla människans fall.
Det är en infallsvinkel som är motiverad i mötet med många svenska rättsprocesser men det är inte en beskrivning som vid närmare granskning passar så bra i fallet allmänläkaren och obducenten.
Inom den juridiska forskningen har det töjbara rättvisebegreppet ofta ersatts med begreppet access to justice – man talar om tillgång eller begränsningar i tillgång till rättvisa.
rättsapparaten framstår som både nyckfull och riggad i syfte att möjliggöra den lilla människans fall.
Tillgången till rättvisa kan begränsas i formell mening, som i de ärenden där Säkerhetspolisen ansöker om att få en person med uppehållstillstånd i Sverige utvisad med hänvisning till hot mot rikets säkerhet. I dessa ärenden är skälen till bedömningen och utvisningen sekretessbelagda både för den enskilde och dennes ombud, vilket under senare år har fått förödande konsekvenser för bland annat ett antal kurder i Sverige.
Tillgången till rättvisa kan också begränsas i materiell mening, genom att vittnesmål från barn under 15 år regelmässigt ska värderas lägre, då de upptas genom videouppspelning, med konsekvensen att barns vittnesmål har svårt att trumfa ett motstridigt vittnesmål från en vuxen. Därmed kan barns tillgång till rättvisa begränsas i materiell mening.
I fallet med allmänläkaren och obducenten har såväl läkarnas som myndigheternas ageranden hanterats och bedömts genom oräkneliga rättsprocesser, med nya och självständiga bevisupptagningar.
Frågan om läkarnas legitimationer hanterades genom hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, kammarrätten och regeringsrätten. Bedömningarna gjordes inte med hänvisning till domskälen i den friande tingsrättsdomen. I stället gjordes en ny prövning av tidigare och nytillkommen bevisning, med samma beviskrav som hade gällt i ett brottmål. Kammarrätten bedömde att det var ställt bortom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat da Costas kropp.
Härefter har målet åter granskats genom ett flertal resningsansökningar och en vända till Europadomstolen. Sedan följde också en långdragen skadeståndsprocess mot staten, där tre instanser konstaterade att läkarnas talan saknade grund. Ärendet har även hanterats, utan åtgärd, genom både nådeansökan och JO-anmälningar.
Jag vet inte vem som mördade och styckade Catrin da Costa. Jag vet däremot att det skorrar i mina öron när man i varje ny vända av medial uppmärksamhet omtalar ärendet som förbisett eller illa granskat.
Allmänläkaren och obducenten har haft en omfattande och i princip konstant tillgång till rättsvårdande myndigheter under mer än tre decennier. Under nästan varje år sedan sent 1980-tal har ärendet tuggats i någon del av rättskedjan och jag har inget emot att granskningen fortsätter.
Däremot har jag andra och betydligt bättre exempel på rättslöshet, justitiemord och sammansvärjningar om det är den infallsvinkel som man söker.
Fotnot: Kristina Hultegård är jurist och doktor i allmän rättslära
Läs mer i GP Kultur:
