Kristina Hultegård: Det viktigaste med Göteborg är att jag inte får välja

Kristina Hultegård ser Nuckan på Folkteatern och tackar det begränsade kulturutbudet i Göteborg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

En dramatisering av Malin Lindroths omåttligt älskade roman Nuckan spelas sedan någon vecka tillbaka på Folkteatern i Göteborg och recensionerna är så varma att jag går dit trots att jag inte står ut med romanen. Romanens Nucka som en påstått oberättad berättelse pyrde av kvinnohat tyckte jag. Hon åberopar en position och ensamhet som mest kännetecknas av sin självutnämnda särprägel från andra kvinnors erfarenheter.

Trots att Nuckan lever ett liv med mängder av utdragna och, med samtidens mått mätt, konventionella relationer med män är det viktigt för berättarjaget att hävda avståndet till Carrie Bradshaw och kvinnor som sysslar med yoga. Egentligen är närheten till Carrie Bradshaws obrutna och självförvållade ensamhet både oerhörd och uppenbar.

ANNONS

Men föreställningen är något helt annat. Den är både rolig och listigt gestaltad i sitt sätt att påminna om Nuckans närhet till nästan alla kvinnors liv. Här är hon nästan hela tiden omgiven, ackompanjerad och till och med besjungen av andra kvinnors röster. Nuckans provocerande oförmåga att spegla sig själv i andra synliggörs så subtilt och generande när en kvinnlig a capella-kör plötsligt smyger upp och stämmer upp och in i hennes monolog.

Jag blir glad av att se hur dramatisk tolkning kan vidga en roman så, som att se en ballong blåsas upp.

Det finns faktiskt inga unika kvinnoerfarenheter, det tror jag inte på rent ideologiskt och det är jag så glad att föreställningen tar fasta på. Det finns ingen erfarenhet som är så smärtsam eller förgörande att den inte redan finns och levs hos mängder av kvinnor – och män – precis intill oss. Jag blir glad av att se hur dramatisk tolkning kan vidga en roman så, som att se en ballong blåsas upp.

Den fina upplevelsen av Folkteaterns Nucka påminner mig om något av den mindre storstadens mest formativa och värdefulla livsvillkor. I Göteborg går vi och ser också föreställningar, utställningar och konserter vi är inställda på att hata. Vi behöver göra det för att ha något att göra när vi är lediga eller ska på dejt.

ANNONS

Utbudet i en stad av Göteborgs storlek är inte så stort att vi kan låta de lågt ställda förväntningarna bli ett hinder. För mig är det här ett av många skäl att inte flytta till Stockholm; jag vill fortsätta leva med ett begränsat utbud.

Jag vill fortsätta släpa mig motvilligt och misstänksamt till veckans enda tillgängliga föreställning, för att där kunna överraskas och bli glad på ett sätt som bara överraskningen kan glädja. Det hade jag velat, även om jag hade gått från föreställningen och gnällt, helt i linje med mina förväntningar.

Det viktigaste med Göteborg är att jag inte får välja.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Därför fick Nuckan mig att känna mig mindre ensam

LÄS MER:Recension: ”Nuckan” på Folkteatern

LÄS MER:Jag var en av alla de kvinnor som ingen vill anställa

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS