Sandra Grehn: Recension: ”Nuckan” på Folkteatern

I Folkteaterns uppsättning av ”Nuckan” utforskas den ständigt bortvalda kvinnans position. Sandra Grehn har sett en lågmäld föreställning som inte väjer för det svåra.

ANNONS
|

Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ”nucka” en äldre kvinna som är känslokall, erotiskt kall, mer eller mindre oangenäm, ibland rent frånstötande och som ofta har en ”oförstående inställning gentemot ungdom”. I Malin Lindroths ”Nuckan” blir det snabbt tydligt att nuckans ställning i själva verket har mer att göra med kultursfärens vårdslösa män än med nuckans egna egenskaper. Vår tids nucka har prövat allt för att vara tillgänglig men ändå gång på gång ratats. Hon befinner sig snarare utanför den normkritiska kartan – positionen är i vår tid så stigmatiserad att hon knappt omtalas i vardagen. För visst är den ofrivilliga ensamhet som nuckan är belägen i så smärtsam att det alltid finns sätt att undvika att prata om den. Att aldrig bli erkänd som någons älskade, någons viktigaste – hur uthärdar man det?

ANNONS

Nilsson levererar torra hjärtskärande sanningar utan att blinka medan Haber lägger sig framstupa på baren.

I Nina Habers regi får nuckan däremot plats på Folkteaterns stora scen tillsammans med kören Gothia Show Chorus (Joel Igor Hammad Magnusson), en bardisk i plywoodträ (Zofi Lagerman), stundtals starkt industrilampljus (Carina Backman) och mjuk krämfärgad heltäckningsmatta. Lena B Nilsson och Nina Haber gestaltar båda nuckan – Nilsson den äldre mer uppgivna och Haber den yngre som fortfarande stundtals har hoppet vid liv. De smyger ljudlöst in medan publikljuset fortfarande är tänt och liksom plötsligt bara – är där. För detta är en lågmäld iscensättning i både färg- och ljudskala och förvånansvärt ofta får tystnaden plats. Ibland ter sig övergångarna väl långa och tvekande men kanske är det också just detta som vaggar in publiken i känslan av vad det är att försöka fylla ett helt liv – ensam. Det är helt enkelt inte roligt att leva ensam om man inte valt det själv.

Nilsson levererar torra hjärtskärande sanningar utan att blinka medan Haber lägger sig framstupa på baren. Ibland accentueras berättelserna av stiliserade koreografier – grepp som känns igen från Gruppens (Nina Haber, Bianca Kronlöf, Elin Söderquist) estetik. Men framförallt väjer inte iscensättningen för det allra mest smärtsamma i nuckans berättelse – det att vi föds och lämnar denna värld ensamma men däremellan oftast längtar efter att leva i nära och bekräftande relationer. Här har nuckan ett försprång – och så oändligt mycket att säga om vår tid.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jag var en av alla de kvinnor som ingen vill anställa

LÄS MER:Malin Lindroth: Nuckan saknar inte erotiskt kapital

LÄS MER:Recension: ”Nuckans hjärtespalt” av Malin Lindroth

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS