Som många andra politiskt medvetna ungdomar läste jag Hanna Olssons ”Catrine och rättvisan” på 90-talet och fick en feministisk aha-upplevelse. Det är en debattbok som argumenterar övertygande för hur kvinnohat låg till grund för de friande domarna mot de två läkare som åtalades för att ha styckmördat Catrine da Costa.
Såpass övertygande att jag – när Per Lindebergs motskrift ”Döden är en man”, som ifrågasatte Olssons sanningar, kom 1999 – högtidligt lovade att jag inte ens skulle låna boken på biblioteket. Jag ville inte bli en siffra i lånestatistiken för hans patriarkala försvarstal för två sjuka individer.
Reaktionen var naturligtvis både inskränkt, korkad och anti-intellektuell, men sådana var nu stämningarna, även tio år efter rättegångarna. Bara ordet ”obducent” – som en av läkarna titulerades av dåtidens press – kan fortfarande ingjuta mig med en känsla av betingad fasa.
Så långt hade hela skeendet ätit sig in hos någon som, likt jag, fortfarande var ett barn under rättegångarna i slutet av 80-talet, men som ändå inte kunde undgå att läsa löpsedlarna.
Jag funderar mycket över detta när jag ser Dan Josefssons och Johannes Hallboms strålande dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” på SVT. Det är en vidräkning med rättsskandalen där de två – i dag alldeles uppenbart oskyldiga – läkarna drogs inför rätta på ytterst lösa boliner.
Inte för att dokumentären så långt jag sett – två avsnitt in av fyra – hittills kommit med några nya exceptionella avslöjanden. Utan för att själva förloppet framstår med en så isande tydlighet.
Här bockas punkt efter punkt av på det som utgör förutsättningarna för en masshysteri: en känsla av oro i samhällskroppen, som i det specifika fallet kommer till uttryck i en allmän besatthet av debattämnen som videovåld och incest. En fortfarande relativt homogen kultur med en vidhängande skepsis inför det främmande. Den fasansfulla händelsen, i form av de upphittade likdelarna, och som tycks sätta förnuftet ur spel. Och så två avvikande individer. Voilà, tragedin kan börja.
Här bockas punkt efter punkt av på det som utgör förutsättningarna för en masshysteri
På ytan skildrar ”Det svenska styckmordet” en historisk händelse. Likväl finns det något obehagligt samtida över skeendet, om än i grotesk och uppförstorad skala. Det har med själva flockbeteendet att göra. Länge tycks alla – expertis, medier och allmänhet – springa åt ett och samma håll i en sorts kathartisk rättfärdighet, som i en strävan att utrota ondskan.
Det är egentligen bara facklorna och högafflarna som saknas.
Detta behov av rening är i sig inte så märkligt. I en värld där alltmer blir diffust och fragmentiserat – det avreglerade svenska 80-talet och folkhemstankens fall ter sig i dokumentären som en nästan övertydlig fond för rättegångarna – är det bara alltför skönt att sluta sig samman mot en enkelt definierad ondska. Något med tydliga konturer, mål och drivkrafter.
I vårt eget 2020-tal där ny teknik, politisk polarisering och ökande samhällsklyftor ständigt appellerar till våra nattsidor har den här sortens hastigt uppflammande eruptioner i kollektiv rättfärdighet upprepats fler gånger än man orkar räkna. Inte minst på sociala medier, låt vara i mikroskopisk tappning. Ibland kan man fråga sig om drev helt enkelt har blivit ett sätt att umgås.
Det som är verkligt skrämmande i såväl ”Det svenska styckmordet” som i vår tid är dock hur frånvarande motrösterna länge är
Det som är verkligt skrämmande i såväl ”Det svenska styckmordet” som i vår tid är dock hur frånvarande motrösterna länge är. Trots att såväl expertis som medier de facto har i uppgift att kritiskt – och i fallet med läkarna även logiskt – pröva de braskande uppgifterna, tycks de flesta ändå falla in i stämsången om den närmast metafysiska ondskan.
För en opinionsjournalist som jag svider det möjligen lite extra att se det. I journalistikens uppdrag ingår att alltid söka motrösterna och att höra den andra sidan. Inte minst vi tyckare säger oss ofta vara särskilt intresserad av den inopportuna åsikten, den som bryter vaneseendet och kastar ett nytt och välbehövligt ljus över företeelser i samtiden.
Samtidigt kan man ibland undra hur mycket det faktiskt ligger i den sortens självsmickrande festtal. I skarpt läge förefaller den avvikande uppfattningen ofta mest utgöra ett irriterande inslag i åsiktshegemonin – senast under metoo avfärdades och misstänkliggjordes den som offentligt uttryckte sin skepsis inför såväl rapportering som problemformulering på relativt regelbunden basis.
Via dokumentären fortfarande har chansen att lära oss något om våra egna blindfläckar
Men att värna takhöjden också under kampanjer och stora sociala – och ibland goda – omvälvningar måste även fortsatt vara ett av det offentliga samtalets viktigaste mål – det är då den är som allra mest nödvändig. Inte minst i en tid där var och en är sin egen publicist och kan sprida förtal, hat och felaktiga uppgifter på en i stort sett outsinlig mängd plattformar.
Inte för att det i dag skulle hjälpa någon av de många drabbade i efterspelet till mordet på Catrine da Costa. Om det finns någonting alls att känna tacksamhet över i en så sorglig och mörk nyhetshändelse, så är det att de olyckliga åtminstone inte hängdes ut med namn och foto i realtid på sajter som Flashback, X och Facebook.
Men också att vi – möjligen, kanske, förhoppningsvis – via dokumentären fortfarande har chansen att lära oss något om våra egna blindfläckar. Till och med om påståendet skulle råka vara något så pass inopportunt som att ”Döden är en man”.
Läs mer i GP Kultur:
