Den nyskrivna och tillsynes tillgängliga föreställningen ”Mytomania” når snart sitt slutdatum på Göteborgsoperan. Operan är “löst baserad” på – och i praktiken identisk med – den hemska och hänförande Macchiarini-affären, som under måndagen nådde sitt rättsliga slut genom ett nekat prövningstillstånd i Högsta domstolen. En sådan inramning borde attrahera en ovanligt bred och blodtörstig publik men det är glest och sömnigt i salongen och i pausen går minst halva min rad. Jag undrar om de tänker som jag gör, att den förlåtande gestaltningen av kirurgen är förvirrande och psykologiskt sladdrig.
Det finns en perspektivförskjutning i föreställningen på det sättet att det stora bedrägeriet – myten om en kirurgisk metod som kan läka den sargade människokroppen – hänförs till kirurgens omgivning snarare än till kirurgen själv. Mer konkret så är föreställningens kirurg en lågmäld och lite klen drömmare, som vill vara alla till lags; trängd mellan den förbannade hustrun, den snokande älskarinnan, de döende barnen och ett samhälle som hungrar efter gudlösa mirakel. Under bördan av sådana krav blir kirurgen en bedragare nästan helt utan egen förskyllan. Ganska snart in i föreställningen förstår man att om alla inte hade varit så otroligt våpiga och klängiga hade han själv hejdat det skenande tåget i tid.
Det hade varit djärvare om operan utforskat det verkligt intressanta i Macchiarini-affären; karismans utplånande kraft. För det finns knappt något vittnesmål från de många och omfattande utredningarna som inte uppehåller sig vid kirurgens karisma
Även utan mer biografiska invändningar om hur gestaltningen skaver med sin förlaga är det heller inte sant i en mer allmän mening att det finns passiva och nästan ofrivilliga bedragare. Människors inneboende längtan efter frälsare och genier förklarar inte varför somliga och inte andra befinner sig i positioner där de får så mycket makt att den kan missbrukas fritt. Det är visserligen inte Göteborgsoperans skyldighet att göra den psykologiska poängen synlig i varje föreställning. Förvrängda verklighetsbeskrivningar kan ha ett värde rent konstnärligt, det finns det flera exempel på. Däremot är det irriterande om någon skulle tycka att gestaltningen är fräck och spännande i sin oerhörda empati med kirurgen.
Det hade varit djärvare om operan utforskat det verkligt intressanta i Macchiarini-affären; karismans utplånande kraft. För det finns knappt något vittnesmål från de många och omfattande utredningarna som inte uppehåller sig vid kirurgens karisma. Havet verkade dela sig omkring honom; alla regler kunde förhandlas bort om de alls hade gjort sig gällande.
Särskilt spännande är detaljen med den prisbelönta journalist som sattes på att granska kirurgens då redan kända förehavanden, men som blev kär och sedermera hans fästmö. Efter några år upptäckte hon att han redan var gift, vilket hon hanterade stiligt genom att återgå till granskningen och sammanställa den skoningslösa dokumentären ”He lied about everything”. Här finns material till så mycket stor opera att jag blir tokig när jag tänker på vad de gjorde av det.
Fotnot: Kristina Hultegård är kulturskribent, doktor i allmän rättslära och lärare på juridiska institutionen i Göteborg.
LÄS MER:Recension: ”Mytomania” av Paula af Malmborg Ward på Göteborgsoperan
LÄS MER:Domen mot Macchiarini står fast
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
