Första året Göteborg arrangerade Pride gick jag i ettan på gymnasiet. Det hette HBT-GBG då, och vi var ett gäng ungdomar från landet som tog bussen in till storstan, förväntansfulla och nervösa. Arrangörerna var noga med att poängtera att det här inte skulle likna Stockholm: det skulle vara intellektuellt, allvarsamt, och definitivt ingen parad. Festivalen hölls på Världskulturmuseet och bestod mest av föreläsningar. För oss under 18 fanns bara ett enda evenemang: ett disco på en fritidsgård i Angered. Höjdpunkten? Att Göteborgsbandet Räfven dök upp och spelade klezmer. Det måste ha varit en stor dag för den enda queera tonåringen på plats som råkade gilla upptempo folkmusik.
2010, tre år senare, hette det HBT-festivalen och den första paraden hölls. Under de åren som hade gått hade jag insett att jag var trans och förlikat mig med en ganska dyster framtid. Just där och då kändes det som en dödsdom. Sverige hade fortfarande tvångssteriliseringar, och de enda transpersonerna man såg på tv var antingen där för att bli skrattade åt, eller dog en tragisk död. Jag hade en bild av att när jag kom ut som trans skulle mitt liv bli både mörkt och kort. På nätterna bad jag till Gud om att bli ”normal”. Det var inte en särskilt munter Isolde, och sannerligen inte en stolt, som gick i den där prideparaden.
I händerna höll de skyltar om rätten att få vara sitt sanna jag
Det var då jag såg dem för första gången. Några tanter som gick långt fram i paraden, iförda pärlhalsband och småblommiga långklänningar, och i händerna höll de skyltar om rätten att få vara sitt sanna jag. Jag förstod att de var trans som jag, och deras existens tog strid mot min nattsvarta framtidssyn. Det var inte skam och pessimism de utstrålade, utan lugn och värdighet. Om de här tanterna klarade sig, varför skulle inte jag kunna göra det? I Göteborgs regnbågsparad hittade jag beviset på att tjejer som jag kunde finnas.
En solig dag i mitten av september förra året gifte jag mig. Det absolut roligaste jag någonsin gjort. Att det är något staten tillät mig göra har inte alltid varit en självklarhet. Innan 2009 fick samkönade par inte gifta sig, och fram tills 2012 var man tvungen att vara ogift för att få tillgång till könsbekräftande vård. Rättigheter jag fått under min livstid, men hade jag haft dem om det inte vore för transtanterna?
Jag ser tanterna varje år. Samma pärlhalsband, samma envisa steg, oavsett väder. Vilka segrar har de sett? Vilket motstånd har de mött? För det är ingen självklar väg vi går. Runt om i världen ser vi hur hbtq-rättigheter rullas tillbaka, till exempel i Ungern, där det sedan april i år är olagligt att ens delta i en prideparad.
West Pride har vuxit långt från de där något torftiga föreläsningarna på Världskulturmuseet 2007. I dag är det en hel veckas folkfest, med ett program som rymmer så mycket mer än bara folkmusik på en fritidsgård.
Och i dag, när vi för femtonde gången (pandemiåret undantaget) marscherar genom Göteborg, då vet jag att tanterna kommer att vara där igen. Precis som alltid. Och jag kommer att gå där jag också, för allt som tanterna betytt för mig.
Fotnot: Prideparaden startar på Götaplatsen kl 13 och avslutas på Gustav Adolfs Torg.
