Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.
Så sa Ulf Kristersson i sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Och sedan 12 januari, då statsministern höll talet, har säkerhetsläget blivit än sämre. Efter skiftet i Vita huset kan Europa inte längre lita på USA.
Har denna nya verklighet fått genomslag i den svenska regeringens ord och handling? Nja, är tyvärr det korta svaret.
”Is i magen” har blivit något av ett favorituttryck hos Ulf Kristersson. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har tagit det ett steg längre med begreppskreationen ”rejäl isklump i magen” som hon är mån om att behålla.
Sveriges regering bör erkänna att USA:s omorientering får betydande konsekvenser för svensk och europeisk säkerhet.
Som grundinställning är det inte fel. Men kyla får inte betyda att Sveriges ledare sänker sin profil i de här frågorna. Det är tvärtom särskilt viktigt med klarspråk, både inåt gentemot svenskarna och utåt mot världen.
Sveriges regering bör erkänna att USA:s omorientering får betydande konsekvenser för svensk och europeisk säkerhet. Steg ett är att slå fast att skiftet är enormt. USA har gått från att vara Ukrainas partnerland till att som bäst inta en neutral position i kriget. I sina sämsta stunder söker Donald Trump samförstånd med Moskva och deltar på Rysslands sida i informationskrigföringen mot Ukraina.
Vita huset har nu använt alla punkter i den ryska desinformationsmanualen. Amerikanska företrädare har överdrivit Rysslands militära framgångar. De har ifrågasatt den ukrainska ledningens legitimitet och krävt genomförande av val i krigstid. De har skrivit om historien bakom kriget, placerat ansvaret på ukrainarna och ensidigt pressat dem till uppgörelser. Med mera.
Det ändrade amerikanska beteendet gentemot allierade innehåller allt från påtryckningar och mer eller mindre inlindade våldshot, som mot Danmark, till försämring av handelsrelationer genom höga och oförutsägbara tullar och läckor om minskat amerikanskt deltagande i europeiskt försvar.
Den svenska allmänheten uppfattar den här förändringen. I opinionsmätningar säger svenskarna att de inte litar på att USA hjälper oss vid ett militärt angrepp.
Vita huset har nu använt alla punkter i den ryska desinformationsmanualen
Budskapet från Sveriges regering är delvis ett annat. Där ser man inga skäl att tvivla på att USA står fortsatt bakom artikel fem i Nato-fördraget om ömsesidiga försvarsgarantier och kollektivt försvar. Trots att Donald Trump har tydligt signalerat motsatsen.
Än märkligare är det när regeringen beskriver förändringen. Ett återkommande resonemang från Ulf Kristersson är att USA länge uttryckt missnöje med låga europeiska försvarsutgifter, och har poänger i det, och att det nya är det hårdare amerikanska språkbruket som vi inte är vana vid.
Det är djupt missvisande. Europa bör satsa mer på sitt försvar. Men Donald Trumps hot om att överge Europa bottnar inte främst i legitim ekonomi utan i försvagad värdegemenskap. En illustration är Vita husets draghjälp till det högerradikala AfD i valet i Tyskland. Detta parti är förutom att vara allierat med Moskva stark motståndare till ökade tyska försvarsutgifter.
USA:s kursändring är mycket kraftfull, den är inte sakligt grundad och den är ett hot mot svensk och europeisk säkerhet. Sveriges regering måste kunna säga detta tydligt, inte minst för att det sätter de politiska villkoren för spendering av skattepengar.
Kan Ulf Kristersson driva på för en sådan mönsterbrytande ökning av stödet till Ukraina, med samma glöd som han brukar uppbåda när han talar om Sveriges ambition att snåla med EU-pengar?
Ukraina då. Dess partnerländer har sedan en tid växlat från att tala om krigsseger till att upprepa frasen att Ukraina måste kunna förhandla om fred från en styrkeposition. Okej, men styrkeposition gentemot vem? Ryssland är givet men utvecklingen sedan ett par månader visar att Ukraina behöver en styrkeposition även i förhållande till USA.
Icke-amerikanskt stöd till Ukraina förbättrar inte bara den ukrainska försvarsförmågan direkt. Det handlar även om att försvaga USA:s möjligheter till påtryckning – eller rent av utpressning – mot Ukraina.
Den ambitionen förutsätter att betydligt mer pengar skakas fram ur alla säckar, även från de som Sverige traditionellt inte vill röra. Som att EU tar lån till EU-gemensamma försvarsutgifter.
Kan Ulf Kristersson driva på för en sådan mönsterbrytande ökning av stödet till Ukraina, med samma glöd som han brukar uppbåda när han talar om Sveriges ambition att snåla med EU-pengar?
