På 1970-talet ska den kinesiske politikern Zhou Enlai ha ombetts kommentera effekterna av franska revolutionen och svarat ”Det är för tidigt att säga”. Det är en historia med tveksam sanningshalt, men citatet lever ändå vidare för att påminna oss om att lyfta blicken och se de långa linjerna.
Att göra just det, att följa trådarna bakåt och samtidigt ha en plan för framtiden, är ett av det kommunala fastighetsbolaget Higabs viktigaste uppdrag: ”Vi bevarar Göteborgs kulturarv” som de själva skriver.
Det är förstås utmanande. De förvaltar ju inte generiska lägenhetsskrapor, i bestånden finns i stället Ullevi och Stora teatern, Feskekôrka och Kronhuset, och så Viktoriahuset förstås, som huserar Hagabion.
Visst, Higab tog nyss över Viktoriahuset, men inte från en glömsk farbror som knappt besökt vinden på 60 år.
Det nästan 150 år gamla huset i rött tegel är för tillfället inplastat för fasadrenovering. Det var i samband med detta som man insåg att takstolar och ytterväggar flyttat sig ”på ett oroväckande sätt”. Plötsligt var läget akut.
Inom en månad väntas nu biografmaskinister och restaurangkockar stå ute på gatan. Viktoriahuset ska bommas igen för en renovering som kan pågå i upp till 18 månader. Att Hagabions styrelseordförande Gunnar Bergdahl är rasande kan man fatta, likaså att Filmfestivalens vd Mirja Wester masserar tinningarna för att på kort tid värka fram en ersättare till runt 70 filmvisningar och samtal.
Vad som är svårare att förstå är Higabs förvaltare Michael Lantz när han förklarar hur den akuta situationen uppstått:
”Vi på Higab har bara förvaltat Viktoriahuset i tre år. Detta är problem som funnits mycket längre än så”.
Plötsligt är de långa trådarna små garnstumpar. Visst, Higab tog nyss över Viktoriahuset, men inte från en glömsk farbror som knappt besökt vinden på 60 år eller någon vild riskkapitalist utan från ... kommunen, närmare bestämt Fastighetskontoret.
Kommunens interna ägandeförhållande är nog en klen förklaring för Hagabion som redan hanterat inflation, hyreshöjningar och pandemi – och nu utan framförhållning står utan lokal.
Det samma gäller förstås föreningarna i Viktoriahuset. Även jag själv påverkas faktiskt på ett hörn. Varje söndag knatar jag in i byggnaden för att repa med min kör. Nu får vi en tid hitta andra lokaler, en liten konsekvens i sammanhanget.
Nej de största förlorarna är, som det brukar heta, göteborgarna. Jag gräver lite i arkiven och hittar en GT-artikel från 2009: ”Nya Hagabion drar fulla hus”. Den är skriven två månader efter att biografen firade 25 år i Linné och återinvigdes efter renovering och grundförstärkning. Texten andas framtidstro och glädje – långt från den kris som tidigare rått med sviktande besöksunderlag och ekonomiska bekymmer.
Sedan dess har Hagabion faktiskt kommit att etablera sig som en av Göteborgs absolut viktigaste kulturinstitutioner. Mycket beroende på den symbios som råder mellan den älskade biografen och den framgångsrika restaurangverksamheten. Det är samma unika samarbete som Folkteatern har lyckats med och som stadens politiker nog tittar lystet mot när de planerar för Ringön och Gamlestaden.
Men låt oss inte överdriva. Detta är förstås ingen dödsstöt för varken biograf, restaurang eller föreningar – åtminstone inte om Michael Lantz menar allvar när han säger ”vi vill ta vårt ansvar och har fokus på att försöka lindra effekterna” – men exakt vilka konsekvenser det kommer att få, ja det är för tidigt att säga.
