En gång var Mats Ek och Cullberg – tidigare Cullbergbaletten – intimt sammanbundna. Under två decennier var Ek först dansare och sedan konstnärlig ledare för Cullbergbaletten och skapade där koreografier som befäste både hans och kompaniets särprägel och världsrykte. Men sedan 1990-talet har de gått skilda vägar.
För sex år sedan släppte Cullberg baletten-ledet i namnet och idag är Kristin Slettevold konstnärlig ledare för ett modernt mainstreamkompani.
De nya verken visar hur långt Ek och Cullberg nu står från varandra. Cullbergs ”Guerrilla”, med premiär på kompaniets nya hemmaplan Kulturhuset stadsteatern, är en interaktiv karnevalsfest där publiken manas att blanda sig med dansarna. Koreograf är brasilianske Renan Martine, som för in rytmiskt gung och feststämning till Olof Dreijers musik och med Maele ”CHEZA” Sabuni som live-dj.
Som del av Riksteatern har Cullberg till uppgift att sprida dans i hela landet, särskilt till nya grupper. Och visst är det sympatiskt att bjuda in åskådarna till fysiskt deltagande, men ”Guerrilla” hamnar farligt nära ett raveparty, utan tydlig konstnärlig linje. Publiken får bära en försvarlig del av rörelserna innan dansarna tar över.
”Guerrilla” hamnar farligt nära ett raveparty, utan tydlig konstnärlig linje
Desto tydligare är Mats Ek med ”En kopp kaffe”, som på Kungliga operan delar kväll med Sir Wayne McGregors ”Infra” – en väldansad typ av neoklassiker med strikta linjer och otaliga lyft av ballerinor med höga och spretande ben.
Mats Ek skapar alltid med hjärta och mening. Och stor musikalitet. Åter gestaltar han existensen genom ett åldrande par, nu till Anders Hillborgs cellokonsert. Ana Laguna – Eks hustru och konstnärliga sporre – dansar kvinnan som servar sin livspartner, Yvan Auzely, med såväl kaffe som annat av livets vardag (Lisa Drake och Nicolas Le Riche är alternerande par).
Turerna kring kaffevagnen är underbart ömma och stränga. Mot det åldrande paret ställs ungdomen; trettio unga dansare, tjugo kvinnor och tio män, väller in över scenen i Marie-Louise Ekmans färgstarka kostymer. Med Eks koreografiska fantasi och precision växer associationsrika minnen ur livet fram.
Turerna kring kaffevagnen är underbart ömma och stränga.
”En kopp kaffe” är en hyllning till kvinnan. Här ”föds” mannen, naken och värnlös tas han omhand av kvinnokollektivet, tvättas, bärs och uppmuntras med applåder. Kvinnan organiserar allt från matköer till flyktingbåtar, håller livet i gång. Ge mannen en kastrull och han sätter den på huvudet som en hjälm och ställer till bråk.
Mats Eks rörelsevokabulär känns igen, med symboler och detaljer i fördjupad form. Han fyller snart 80 år, men han är fortfarande konstnärligt nyfiken och bidrar oförtrutet med spetskvalitet i det svenska danslivet.
”En kopp kaffe” är ännu en gåva.
