Streetdansen har de senaste decennierna påverkat stora delar av den övriga samtidsdansen. Men få går så långt som norske Hooman Sharifi i verket ”While in battle I’m free, never free to rest”, som han har skapat för Cullberg. Där samlar han 24 dansare, både från det svenska kompaniet och gäster från streetgenren.
Musiken bygger på bearbetad iransk folkmusik. Dessutom inför Sharifi poesi, specialskriven av BAM, vilket vill säga de tre poeterna Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarevic. Avsikten är att skapa ett rikt och respektfullt möte, byggt på rätten att vara annorlunda.
Sharifi, som är född i Iran och kom till Norge som tonåring, har själv dansbakgrund i hiphop. Om känslan att vara annorlunda när han började träna klassisk balett och modern dans kan han berätta. I sitt eget kompani blandar han som han vill.
På den nakna scenen, med bara ett knippe strålkastare hängande över, står dansarna på rad vid rampen medan Merima Dizdarevic läser en dikt om striden och dess effekter. Det är en stark öppning, stämningen blir genast förtätad.
Med ett häftigt brott förvandlas scenen till ett rörelsekaos
När dansen tar över sker det först försiktigt, enstaka dansare bryter sig ur linjen, prövar mjukt några rörelser. Du kan se olikheterna när de trevande, liksom erbjudande ökar omfånget och faller in i varandras rörelser och steg.
Vid mixerbordet manar Neda Sanai med musiken fram stämning och tempo. Uttrycket expanderar och tar hela dansarkroppen i bruk. Med ett häftigt brott förvandlas scenen till ett rörelsekaos. Musikens monotona rytm och volym blir nästan outhärdlig. Men dansen fortsätter.
”The circle”, ringen, är en grundform i hiphop. I den alternerar dansare med sina moves. Sharifi låter här den ursprungliga raden successivt böjas till en halvcirkel, senare delas alla upp på två motstående rader, som det brukar se ut vid ett streetbattle. Men det är bara en association, Hooman Sharifi är ute efter en större kamp, en existentiell, politisk och ständigt pågående. Och koreografin är en vild mix av alla dansarnas stilar.
Det känns som om det aldrig ska ta slut. Och det är förstås meningen
Ljuset går upp eller dämpas, som för att visa tidens gång. Dansen fortsätter. Ibland frenetisk, ibland som utmattat krälande. Det känns som om det aldrig ska ta slut. Och det är förstås meningen.
Men, det hjälper inte hur skickliga dansarna är och hur de ger sig hän, den här föreställningen blir för lång, innan den slutar i ett försonande ”var tar sin” och återgång till den gemensamma raden.
”While in battle I’m free, never free to rest” är gjord för att dansas med publiken runt om. På Stora teatern är det första gången den spelas på en scen inför en traditionell salong. Det är tyvärr inte lyckat. I stället för att integreras av närheten till dansarna hamnar jag som åskådare i ett distanserat betraktande. Jag blir inte del av mötet.
Göteborg behöver absolut en black box för den samtida dansen.
Läs mer i GP Kultur:
