En bekant skrev till mig nyligen. Vi är inte så nära, men hon behövde hjälp åt sin vän och drog i alla trådar hon kunde. Hon frågade om jag visste det bästa sättet för att få asyl i Sverige.
För att inte behöva återvända till USA.
Hon är nämligen transperson bosatt här, men vågar under Trumps styre inte resa tillbaka. Efter hans krig mot allt som heter olikheter och woke ser hälften av alla hbtq-karaktärer ut att försvinna från amerikansk tv.
Republikaner i kongressen går in i nya budgetförhandlingar om den allmänna sjukvården med att stryka rätt till könsbekräftande vård, vilket troligen skulle beröva tiotusentals transpersoner deras hormonbehandlingar. Regeringen har försökt dra in finansieringen till skolor och universitet som undervisar om transpersoner.
Nu vill de förbjuda ändring av juridiskt kön i passet, ogiltigförklara alla tidigare ändringar av juridiskt kön och göra det omöjligt att gå under radarn som transperson.
Det här är några färska exempel av hundratals andra. Den här envisa och målinriktade förföljelsen är omöjlig att beskriva utan att låta som en galning.
Jag förstår varför min bekantas vän inte vill flytta tillbaka. Många transpersoner har flytt landet eller delstater med antitranslagar. Om jag kunde, om Sverige fortfarande hade en asylpolitik, skulle jag ta hit varenda en av dem.
Tyvärr brukar amerikanskt hat bli svenska talepunkter.
De riskerar nämligen också att stämplas som terrorister i Trumps nya McCarthyism.
I regeringens nya riktlinjer mot inhemsk terrorism, NSPM-7, listar de åsikter som hör ihop med politiskt våld. De utger sig för att bekämpa terrordåd från antifascister, det nya monstret under sängen för ett land i ett störtlopp ner i fascismens avgrund.
Direktivet listar åsikter som kan vara indikationer på politiskt motiverat våld. Som ”antikapitalistiska”, ”antikristna” och ”könsextremistiska”.
Den tredje handlar om transpersoner.
Vad det kommer att leda till i praktiken vet vi inte ännu. Men det krävs uppenbarligen inte mycket för att stämplas som extremist av en regering som redan nu sätter in militären mot sina egna medborgare.
Jag vill egentligen inte behandla Sverige som en delstat till USA. Vi har våra egna problem och borde inte behöva förhålla oss till varenda stora nyhetshändelse därifrån. Men tyvärr brukar amerikanskt hat bli svenska talepunkter.
Ingen svensk oroade sig för drag queens förrän SD såg att det var en bra valstrategi i USA och ville testa det här.
Där pratade de länge om “könsideologin” eller “transideologi”. Ett sätt att utmåla transpersoner som förkroppsligandet av en farlig ideologi, snarare än människor med vissa gemensamma erfarenheter. När folk utmålas som terrorister eller en politisk grupp är det plötsligt okej att bekämpa dem med politiska medel.
Termerna har använts även av despoter som Jair Bolsonaro och Putin och har nu börjat etablera sig i Sverige. Sällan med en förklaring eller några exempel.
Avhumaniseringen börjar i språket.
Som många syndabockar utmålas transpersoner som både för svaga och för starka. Svaga som lättkränkta och psykiskt sjuka asplöv. Starka som farliga extremister eller sluga lobbyister som har virat vård, kultur och politik runt sitt lillfinger.
Arketyper, hot, stereotyper. Inte som hela människor som lever ett lika rikt liv som du. Annars hade inte den auktoritära logiken funkat.
Som många syndabockar utmålas transpersoner som både för svaga och för starka.
Det är vulgärt att kalla det för ett kulturkrig. Ett krig antyder att det finns två sidor med likvärdiga motiv och spelregler. Men i det här fallet är det en målinriktad valstrategi för att söndra och härska och distrahera från andra frågor.
Republikanerna lade i fjol mer pengar på antitransreklam än på något annat ämne medan Kamala Harris pratade ekonomi och demokrati. Strategin vann inte många röster, men den engagerade de egna och fick demokrater att se transpersoner som en belastning.
I vanliga fall skulle jag försöka komma med lite hopp. Motstånd finns alltid och inget dåligt varar för alltid. Men situationen i USA kommer bli värre innan den blir bättre.
Det minsta vi kan göra är att se till att samma sak aldrig händer här.
Fotnot: Signe Krantz är statsvetare och opinionsjournalist
