102 år har gått sedan dörren öppnades till Göteborgs konsthall på Götaplatsen. Då i en tid mellan två världskrig, en konsthistorisk punkt fylld av en rad olika -ismer där konstnärer gång på gång bröt ny mark. Poängen med konsthallen var att förmedla allt detta hit.
Internationella strömningar och nordiska konstnärskap har varit en huvudfåra. 1990 gjordes exempelvis en retrospektiv med Hilma af Klint, långt innan hon blev så trendig. Fem år senare visades kinesiske konstnären Ai Weiwei i sin allra första nordiska utställning.
Med sin position jämte konstmuseet och anrika kulturinstitutioner har konsthallen varit en betydande del av vad många motståndare till den annalkande flytten kallar stadens konstcentrum.
Många som är upprörda över konsthallens etablering i Gamlestaden uttrycker att det är för långt bort, att man splittrar en synergi mellan kulturverksamheter, och så vidare. När jag för några år sedan intervjuade Andréas Hagström, som skrivit boken ”Göteborgs konsthall – en hundraårig konsthistoria”, berättade han att föreståndare för konsthallen ville flytta från Götaplatsen redan på 1950-talet, och allt jämt sedan dess. Nu ska det äntligen ske. Jag erkänner mig tillhöra den klena skaran som längtar efter detta.
I många andra städer är rum för konst och kultur mer utspridda. Det ser jag som något mycket positivt. I Helsingfors exempelvis, med ungefär samma stadsstorlek som Göteborg, ligger inte alla konst- och kulturinstitutioner i samma kvarter. På deras konstbiennal 2023 var en hel avdelning placerad på en ö i havet. Det var ändå fullt av folk där.
Flera av Göteborgs gallerier har också rört på sig under gångna året, vissa har helt bytt stadsdel. Besökarna följer efter. Dessutom innebär konsthallens nya bosättning en möjlighet att visa vad man går för när man inte längre måste verka i skuggan av konstmuseet.
I lördags var sista gången man som besökare kunde besöka konsthallen i dess gamla lokaler. Hela staden bjöds in att ta adjö med ”Utrymning – ett maxat avsked”. Fem timmar av olika performance och mingel med chips och läsk som bränsle. Upplägget var lite för utdraget, och för upphackat. Mellan händelserna stannade det mesta av.
Det fungerade bra att låta besökarna strosa runt på egen hand i stora salen där Stefan Tcherepnin framförde meditativa ”Evacuation rites for piano portal” på flygel. Parallellt skapade Josefina Björk, Christoffer Stigberg och Ina Dokmo minnesmonument genom dans och kritmålningar på de annars vita, tomma väggarna.
Att se varje sal så naken var intimt, som att möta konsthallen osminkad och trött. Samtidigt var det knökfullt hela tiden. Känslan som dominerade kvällen var dock väntan. Ett ständigt energibrus av att något var på gång, likt ”I väntan på Godot”. Kanske var det en tilltänkt iscensättning av den stora förändring som faktiskt är på gång. Men ett vidare maxat avsked blev det inte riktigt, snarare ett stilla farväl.
Först efter tre timmar lossnade det lite. Poesitrion Bam rev av ”Ööööverenskommelse för Sverige” och besökare tjoade med. Stina Fors tog fram sin enorma trumma och gav ifrån sig en efterlängtad urladdning av rytm och vrål som övergick i ”Den blomstertid nu kommer” – en passande symbol för övergångar, sommarlov, och nystart. Musiker ur Göteborgs symfoniker dök upp och spred en abstrakt samklang av blåsinstrument och kyrkklockor. Därefter tog Fors åter till trumman och manade faktiskt hela salen att stämma upp i sommarpsalmen.
Den allra sista punkten, när publiken skulle börja gå i en rituell cirkel, fungerade inte. Fors trumma var den naturliga avslutningen.
Det var speciellt att göra sitt sista besök i konsthallens historiska tappning. Mitt allra första besök minns jag inte. Men i mina gömmor hittade jag häromdagen det illgula informationsbladet till utställningen ”Tomorrow always belongs to us” som visades sommaren 2008. Då skulle jag precis börja gymnasiet. Konsten som visades då fick det att pirra i magen av ödesmättade förväntningar. Elva konstnärer tänjde på begreppet ”samtida måleri” och allt kändes möjligt, både inom konsten och i livet.
Tonåren är sedan länge passerade, världen känns mindre hoppfull än någonsin. Att låta konsthallen gå på sommarlov för att få utvecklas och återkomma i ny form inger dock en känsla av att deras uppdrag: att presentera samtidskonst, kan fortsätta att vara något att luta sig mot när världen kränger. Och det ger ändå lite pirr i magen igen.
Läs mer från GP Kultur:
