Spännande vinterdagar för medelklassen. I Sveriges samtliga bostadsrättsföreningar försiggår nu samma diskussion: Vissa vill betala för att få snön skottad, andra tycker hellre att medlemmarna ska skotta själva. Avgiftshöjningar ställs mot svett och träningsvärk. Nyliberaler mot hyggligt folk.
Du läste rätt. Alla som inte vill skotta snö är nyliberaler.
De saknar inte poänger. Snöskottning är ett slags volontärernas dilemma. Om alla gör en liten frivillig insats tjänar hela föreningen på det. Men för varje enskild medlem känns det bättre att kura ihop sig hemma framför teven och låta någon annan hugga i. Alltså blir snön inte skottad.
Tanken att då betala Plogarn AB är i all sin enkelhet genial. Snön som ligger i drivor framför portarna kommodifieras, den får ett pris, ett marknadsvärde, och kan då i sin numeriska objektivitet kvantifieras, beräknas.
Kronor kan värderas rationellt mot framkomliga trottoarer.
Det är smart. Kommodifieringen av snö och skottning medför att det uppstår en prismekanism, själva hjärtat i varje fungerande marknad. Med prismekanismer följer effektivitet: Föreningens resurser – medlemmarnas tid och energi – kan förvaltas så att onödiga förluster minimeras.
Tänk bara på de komparativa fördelarna. Plogarn AB är mycket bättre på att skotta snö än vad vanliga föreningsmedlemmar är. I stället för att kämpa med skyffeln kan de göra något nyttigt som de är bra på. Kanske starta en friskola. Generera tillväxt.
Snöskottning är en av de mest jordnära aktiviteter du kan ägna dig åt
Föreningens nyliberala falang är alltså inte dum. Tvärtom. Den matematiserar snöskottningen, gör den till en ekvation som kan lösas logiskt (av en osynlig hand).
Problemet är bieffekterna på det mänskliga. Snöskottning är en av de mest jordnära aktiviteter du kan ägna dig åt. Det är du, dina muskler och en skyffel. Ingenting annat. Förslaget att i stället betala någon för att göra jobbet upphöjer aktiviteten till en abstraktion.
Det är en personlig angelägenhet. Den gäller dig. Och den gäller varje annan person som rör sig i området. Ni behöver kunna ta er fram! Nyliberalerna i föreningen förvandlar detta omedelbara, den verkligt upplevda världen, till någonting opersonligt, någonting dött.
Se det så här. Du skottar fram grannens brevlåda. Du gör inte en investering med förväntad avkastning. Din gärning är konkret, inte abstrakt.
Plogarn AB är säkert glad över att kunna stå till tjänst. Men följden är att ni föreningsmedlemmar separeras. Era omedelbara relationer bryts upp och ersätts av opersonliga transaktioner. Köper ni snöskottningen gör ni er själva till främlingar inför varandra.
Dessa spännande vinterdagar i medelklassen är det en revolutionär handling att skotta snö
Dessa spännande vinterdagar i medelklassen är det en revolutionär handling att skotta snö. Du som går ut med skyffeln och svettas, småpratar lite med grannen, plockar upp en tappad vante och lägger den synligt på ett elskåp, gör någonting gott för kollektivet. Din självuppoffring är berömvärd.
Det är revolutionärt, då din handling inte kan spåras till dig. Den tjänar inte egenintresset. När du har skottat gången till tvättstugan kan alla gå dit torrskodda – utan att någon vet vems förtjänst det är. De sänder därför sina tacksägelser till alla, till varandra i största allmänhet, eftersom det inte finns en specifik individ att rikta sig till.
Revolutionärt, då din handling inte är resultatet av en rationell nyttokalkyl.
Du skottar inte snö av kvantifierbara skäl. Styrs inte av numerisk objektivitet.
Du skottar snö för att det är hederligt arbete.
