Det är lätt att bli imponerad av USA:s militära operation i Venezuela. I teknisk mening var den lysande.
Först ägnade de månader åt att fabricera en anledning att genomföra militära insatser. Venezuelaner, påstod Donald Trumps regim, ägnade sig åt ”narkoterrorism” under Nicolás Maduros beskydd. Den politiska berättelsen gjorde det möjligt för USA att spränga småbåtar och successivt flytta fler och större militära resurser närmare Sydamerikas nordkust.
Parallellt med den tilltagande spänningen, har det nu visat sig, rekryterade eller aktiverade USA spioner i Maduros absoluta närhet. Amerikanska specialstyrkor övades i verklighetstrogna kopior av de byggnader där presidenten befann sig. Detaljerade planer smeds.
Till sist tryckte Trump på startknappen. Stridsflygplan slog ut luftvärn och elnät. Helikoptrar flög in på låg höjd och släppte ned elitsoldater som i skydd av mörker bröt sig in hos Maduro. Där buntade de ihop honom snyggt och prydligt, varpå han bara några timmar senare kunde visas upp för tevekameror i New York. Inga egna förluster. Mission accomplished.
Som sagt: En lysande militär operation, i rent teknisk mening. Från konstruktionen av ett politiskt narrativ till färdigpaketerad skurk briljerade USA i konsten att utöva makt.
Om insatsen hade varit lite skitigare skulle det kanske vara svårare för statsminister Ulf Kristersson och 2025 års fredspristagare Maria Corina Machado att prata om en ”befrielse”. Ett sådant moraliskt bevingat ord hade flugit sämre om några amerikanska bomber träffade fel så att oskyldiga civila strök med. Då hade kanske känslan att USA har kränkt folkrätten varit starkare.
Därför är det fel att tala om ”befrielse” när USA kränker folkrätten.
Rättfärdiga stater utför inte krigshandlingar mot andra stater. Inte ens om den angripna staten leds av en diktator som Maduro. Sådana är principerna för den internationella arenan.
Undantag finns förstås. Det kan till exempel vara motiverat med en militär intervention om en stat begår folkmord eller systematiskt och i stor skala bryter mot centrala mänskliga rättigheter. Men ”narkoterrorism”? Knappast.
Doktrinen om en regelbaserad världsordning växte fram under 1900-talet. Mänskligheten hade då kollektivt lärt sig att krig måste undvikas och att världens folk måste tillåtas styra sig själva. Vi förstod då också att en gemensam, transparent och förnuftig uppsättning principer är det bästa sättet att organisera våra mellanstatliga relationer. Så undviker vi att de starkaste tar sig rätten att främja sina egna intressen på andras bekostnad.
Därför är det fel att tala om ”befrielse” när USA kränker folkrätten. Då tänker man för smått och kortsiktigt. Man missar att kränkningen underminerar ett helt ideologiskt system.
Filosofen John Rawls är en av dem som har format hur vi tänker på doktrinen om en regelbaserad världsordning. Bland annat utvecklade han teorier om hur enskilda människor borde resonera för att en sådan ordning ska fungera. Rawls förklarade att som människa måste man respektera rättvisa beslut som går emot ens egna intressen. Man kan inte kräva omtag, bara för att man själv vill det.
Även det omvända borde rimligtvis gälla. Man får inte applådera orättvisa beslut, bara för att de gynnar ens intressen. Endast om hon står emot det som är fel i alla lägen kan en människa beskrivas som verkligt hedervärd.
När Kristersson och Machado pratar om ”befrielse” tänker de på hur saker de själva vill uppnå främjas av USA:s agerande. De tänker för lite på principerna. Med Rawls i bakhuvudet kan man säga att de inte lever upp till vad man ska förvänta sig av enskilda människor – än mindre av en statsminister och en fredspristagare.
Om inte USA vore en sådan skicklig och resursstark maktspelare skulle det kanske vara annorlunda. Man bländas inte lika lätt av framgångar som kantas av död och lidande: Principbrott känns mer när brotten är skitiga.
