Jenny Högström: Är det verkligen sexet som är grejen?

Långt innan jag började läsa Sally Rooney var det en sak jag hade hört upprepade gånger, och det var att sexskildringarna skulle vara toppen.

Detta visade sig stämma. Casual sex, telefonsex, obekvämt sex, vardagligt sex, sexigt sex, sex med förhinder. Alla var de strängar på Rooneys lyra.

För sex är ju aldrig ”bara” sex – utan samtidigt en aktivitet (usch, det där lät stelt) där saker mellan människor och inom människor utspelar sig – en typ av kommunikation. ”Sex tar vid där orden tar slut”, som Ingrid Elam skriver.

Krav, fördomar, normer. Önskningar och begär. Det är ett givande och ett tagande, i bästa fall i någon typ av samspel.

Sally Rooneys romanfigurer har alltså varit bra på att hänge sig åt att ligga och Rooney själv har varit bra på att skildra de små grejerna med det: ställningarna, suckarna, snacket.

Det skulle jag säga att hon är även i årets stora roman ”Intermezzo”, hennes fjärde efter framgångarna med ”Samtal med vänner”, ”Normala människor och ”Vackra värld, var är du”.

Casual sex, telefonsex, obekvämt sex, vardagligt sex, sexigt sex, sex med förhinder. Alla var de strängar på Rooneys lyra.

Men ju mer jag läser desto mer börjar jag tänka att mycket också handlar om begäret i sig, romanfigurernas kåthet och längtan. Det som får texten att pulsera och lubricera – och läsaren att lystet läsa vidare. Åh, kan de inte få till det snart!

Rooney själv talar om det som ett slags ”erotisk motor”.

Upplägget i boken är det följande: två bröder har precis förlorat sin far och det är begravning. Den ene (Ivan) är ett ungt schackgeni, hans storebror Peter är en framgångsrik advokat som super en hel del.

Och kris är naturligtvis ett utmärkt dramatiskt upplägg. Då har en människa ett slags sårig öppning mot världen. Det finns utrymme för misstag, möten, förändring. Möjligen ett och annat sammanbrott.

Missförstånd människor emellan är också en grej hos Rooney. Och självbedrägeri såklart.

Och medan Peter (33) har ett förhållande med Naomi (22) som verkar ha jobbat med webcam – inleder Ivan (22) tämligen oväntat en relation med projektledare Margaret (36) efter ett schackevenemang i en irländsk småstad. Kasta därtill in Peters ex Sylvia (jämnårig) som han också älskar. Men som – oh no! – INTE kan ligga med honom, till hans bultande kuks stora förtrytelse.

Rooney har tidigare fått kritik för att alla i hennes romaner är unga och snygga. Nu har de iallafall lite olika åldrar. Men medan åldersglappet mellan Peter och Naomi verkar legio, är det, hur kära de än tycks vara, inte lika lätt för Ivan och Margaret. Inte minst för den självutplånande Margaret själv, som bor i ett litet samhälle med hård social kontroll. Men ironiskt nog kommer domen även från Peter.

Genom de olika berättarrösterna lyckas Sally Rooney gestalta självbedrägerierna som avlöser varandra. Svårast har jag dock för Peters självrättfärdiga och lite staccatobetonade svador. Kanske det också är en stilistiskt problem.

Men när jag kollar på det engelska originalet gnisslar det inte alls lika mycket.

För medan Rooney är en mästare på att lika lågmält som elegant och nyanserat gestalta de inre monologer, mutter och mummel som utgör en person, har den svenska översättaren, Klara Lindell, haft svårt att hitta tonen.

Jag vill inte påstå att hon gör ett dåligt jobb. För det gör hon inte, men det gnisslar – och något gnissel som inte ska vara gnissel, det vill läsaren inte ha.

Gränsen för mig går nog ändå vid utropet ”Dumma fitta!” Medan ”stupid cunt” (dessvärre) används på engelska funkar den bokstavliga översättningen till svenska absolut inte.

Men skit i det nu.

För ungefär i mitten når Sally Rooney fram till romanens hjärta. Margaret tänker: ”Andra människors krav luckras inte upp och försvinner; de blir bara fler. Mer och mer sammansatta, mer besvärliga. Vilket, tänker hon, är ett annat sätt att säga: mer liv, mer och mer liv.”

Det är för jävla jobbigt, visst är det. Men det är också värt det.

Läs mer i GP Kultur:

Jenny Högström

jenny.hogstrom@gp.se

Följ