Tilda Borenholts är precis färdig med sitt förmiddagspass när hon kommer till liften Rendlbahn med snowboarden under armen. Hon har serverat frukost på ett hotell en bit från backen. Ikväll serverar hon middag på samma ställe.
Tillsammans med fyra andra säsongande svenskar klämmer vi in oss i en gondol.
– Det är många svenskar här, säger Tilda, när liften börjar stiga upp mot 2000 meter.
Allihop i gänget är i ungefär samma ålder, någonstans mellan 19 och 21. De har studenten färskt i minnet och en högskoleutbildning hägrar inom ett eller två år. Alla jobbar på hotell, after ski eller restaurang. De började leta jobb redan i somras, genom att googla, mejla och ringa olika arbetsgivare.
Noah Swedenborg var den enda som åkte ner utan att ha säkrat en anställning. Han knackade dörr och lyckades till slut hitta ett jobb på en hamburgerrestaurang inne i byn.
– Jag började också söka i somras, kanske i augusti, men jag sökte på alla de populära ställena, som i Intersportbutikerna. De jobben var redan tagna. Men jag åkte ner tidigt, säger han och berättar att liftarna inte ens öppnat än när han var framme i slutet av november.
När boende ingår – även om det är enkelt – undgår säsongarna de dyra hyrorna och liftkortet blir billigare om man stannar mer än tre månader. Man lever med lite ansvar och ett stort socialt liv.
– Man lever både primitivt och glammigt, säger Tilda.
Det skulle jag också ha svarat om jag fått frågan för lite mer än 20 år sedan.
Att det blev just österrikiska St Anton för dem har olika anledningar. Någon har varit där förut, en annan känner någon som skulle dit, det är snösäkert, byn har rykte om bra offpist och ett stort liftsystem ihopkopplat med flera andra orter.
– Jag ville åka till ett stort ställe med många svenskar. Ska man vara på samma ställe i flera månader på en liten ort så blir man uttråkad. Jag blir till och med uttråkad av några av de här backarna, säger Tilda.
Skidåkning i Österrike poppis bland svenskar
Flera orter i Österrike, bland dem St Anton, listas ofta som svenskarnas favoritresemål när de gäller skidåkning i Alperna. Orterna lockar med backar för allt från barnfamiljer till säsongare och extremskidåkare.
Och med fest.
När vi hoppat av gondolen frågar jag Maja, Jesper och Tilda hur ofta de går ut.
– Det blir kanske tre gånger i veckan eller så, säger Maja och ler samtidigt som hon väger från höger till vänster på sina nya skidor.
Det skulle jag också ha svarat om jag fått frågan för lite mer än 20 år sedan.
Även om svaret ofta låg närmare fem.
Då, samma år som George Bush tog över som USA:s president och hela Sverige vare sig de ville eller inte sjöng med i DJ Ötzis ”Hey baby”, hade jag också lämnat Göteborg för att bo i en hotellkällare i St Anton, jobba som frukostvärdinna och åka snowboard.
Men jag hade inte en tanke på att börja söka jobb redan sommaren innan – eller det gjorde jag, men i Göteborg för att ha råd med tågbiljetten ner.
När jag och min kompis hoppade av på tågstationen i St Anton hade jag 16 000 kronor och en hemmasydd snowboardbag med en för kort bräda i som jag köpt av en kompis för 800 kronor. Jag gjorde som Noah – knackade dörr.
Tog snön för given
Det var första veckan i december och säsongen hade inte riktigt fått fart. De första veckorna var vi oroliga för att backarna inte var tillräckligt bra för att vi skulle få jobb.
Både snön och jobben föll dock på plats bara några veckor senare. Sen höll backarna och offpisten långt in på senvåren – något jag nu inser att vi tog för givet. Bara puderdagarna var svåra att förutse.
Det var alltid snö nere i byn.
När jag nu ser folk ta löprundor på den bara asfalten och gräsfläckarna framför det klassiska ”aprés ski”-stället Krazy Kanguruh blir nostalgin till sentimentalitet.
I närheten av ”Kängan” ligger hotellet jag jobbade på. Men det har byggts om helt och fått ett spa. Sonen i familjen har tagit över och Oma, mormodern som såg till att jag tog hand om gästerna på morgnarna, har gått bort.
Jag jobbade sex dagar i veckan och fick göra ett extra kvällspass i baren för att få vara ledig den sjunde. Men när jag bröt tummen i slutet av säsongen fick jag sparken på fläcken.
Så jag knackar inte på den hotelldörren, utan en annan lite längre ner i backen. Det var där jag bodde. I källaren tillsammans med ett gäng svenskar och norrmän.
”Hälsa de andra”
Gitti Genewein, vår dåvarande hyresvärd, kommer ut ur köket. Det är ”som tiden stått still där” som en säsongskompis skriver på Messenger efter jag skickat henne en bild.
Nere i källaren, där vi ibland sov ett tiotal personer, sitter det kvar ramar med fotokollage på olika årgångar av ”kellerkinder”. Ett epitet som en handfull år senare sannolikt inte lät lika okej efter att Josef Fritzel gripits för att bland annat hållit sin dotter som slav i 24 år i en ljudisolerad källare.
I dag har samme gärningsman just flyttats till ett vanligt fängelse för att han inte anses så farlig längre. Han är dement.
Tiden går fort.
När jag berättar att för Gitti att vi gömde ett toastjärn i vårt rum – där vi egentligen inte fick laga mat – skrattar hon. Klart hon visste.
– Jag slutade hyra ut alla rummen för sju eller åtta år sedan, säger hon och berättar att det till slut blev för mycket supande bland säsongarna.
Hela pisten bara släppte två meter.
Nu har hon bara två anställda som sover där nere. Men hon stannar till och tittar på bilderna ibland.
– Hälsa de andra, säger Gitti innan hon vinkar hej då.
Men även om det är mycket som är likadant nu och för 20 år sedan, så är klimatförändringarnas framfart utanför källarfönsterna mer överväldigande än jag förväntat mig.
Bra start på årets säsong
Jag frågar Tilda, Johanna och de andra vad de tänker om det.
De beskriver hur säsongen faktiskt började riktigt bra med mycket snö. Trots att den del av systemet som heter Happy Valley varit stängd nästan hela säsongen och att den enda vägen ner från Galzigbahn för en åkare utan lavinsändare är via en svart backe. Så finns det riktigt bra skidåkning.
– Jag kom 27 november och det snöade konstant i två veckor, säger Maja.
Början av säsongen var magisk, konstaterar de. Men så steg temperaturen. Det är därför det nu är fläckar av gräs i backen, isigt mellan pisterna och inte riktigt läge att gå på tur för att komma till den bästa offpiståkningen. Lavinrisken har också varit stor och pisterna har spruckit på ett sätt jag aldrig själv bevittnat.
– Det blev ett brott i en av pisterna, så hela pisten bara släppte två meter, säger Noah.
Jesper tillägger:
– Det blev bara tomt ner till gräset och marken. Man har sett många sådana sprickor här.
De hoppas på ny snö om en vecka eller två, men beskriver läget som osäkert.
– Man ser att när det väl blir varmt går det jättesnabbt, så blir det grönt jättesnabbt, säger Maja.
Jag frågar Tilda och hennes vänner hur de ser på framtiden. De planerar alla att stanna kvar hela säsongen, men ingen av dem skulle bli förvånade om systemet får stänga i förtid på grund av snöläget.
Kanske stänger tidigt
Förra året stängde all after ski tre veckor tidigt, berättar de. Tanken är att liftarna ska stänga 21 april.
– Det är inte jätte farfetched att säga att det kanske stänger lite tidigt i år också om det fortsätter så här, säger Noah.
Johanna och Noah kommer sannolikt tillbaka nästa år och gör en säsong, medan Tilda och Maja kommer börja plugga till hösten. Jesper är mitt i en utbildning till byggnadsingenjör, men eftersom branschen går på knäna just nu i Sverige kanske han utökar sin pluggpaus med ytterligare en säsong i St Anton.
Min säsong då? Det blev början på slutet när jag ramlade på en isfläck i Rendl och bröt tummen någon gång i slutet av april och därmed som sagt fick sparken. Jag åkte lite till innan jag fick lift hem med min dåvarande norska pojkvän som skulle passera Göteborg på väg hem till Oslo.
Mina kompisar stannade kvar till mitten av maj, det var först då liftarna stängdes och barerna tömdes.
”Kommer inte se likadant ut”
Men tror säsongarna i dag att de kan komma tillbaka om 20 år och åka skidor här på samma sätt som de gör nu?
Ja, men de tror att de då kommer tillbaka till ett system som ser helt annorlunda ut – där vissa backar försvunnit och andra tillkommit högre upp.
– Det kommer inte se likadant ut och man kommer vara van vid att det är mer grönt längre ner, säger Tilda.
Maja vågar inte vara helt säker på att skidåkningen kommer vara kvar som den är i dag.
– Det är jättesorgligt om det inte skulle finnas kvar, man vill inte ens tänka den tanken, säger hon.
– Jag vill att mina barn också ska kunna säsonga, säger Johanna.
KLIMATÅRET
50 000 personer dör årligen i på grund av luften i Polen – och problemen med koleldningen kommer att spridas och öka dödligheten även i Sverige om ingenting görs.
Skidbackarna i alperna är gröna.
Redan i januari larmas det om torka i Spanien och vattnet kan komma att ransoneras. Kanske får lokalbefolkningen stå utan allmännyttiga bassänger för att turisterna ska kunna frodas på kustnära hotell.
Det handlar om klimat. En av vår tids största frågor. Så stor att den ibland blir ogreppbar. GP vill skapa förståelse.
Det är vår förhoppning med satsningen Klimatåret.
Varje månad kommer vi att publicera ett större initierat reportage som tar upp, förklarar och kanske också förmänskligar det komplexa temat. Vi berättar genom människorna som drabbas.
Du kan få alla klimatnyheter som en notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Klimat.
